Fuck yeah. Barnet har somnat. Före klockan åtta till och med.
Anders har åkt Vasaloppet i dag. Eller åkt och åkt – han har väl snarare segat sig igenom. Jag har inte pratat med honom än, men jag antar att det är så det känns när det är 90 kilometers skidkörning som det gäller. Det är en bragd att göra det en gång, men han har gjort det tre gånger. Jag skulle inte åka gratis. Mitt Vasalopp har en prislapp på kanske 50 000 kr.
Jag har varit hemma med Isabella i tre dagar nu. Hon har varit sjuk, så därför tog vi det lugnt fredag och lördag, de första två feberfria dagarna. I fredags kväll kom Linda och Jocke och käkade tacos med oss och de vet inte vad de gjorde för mig. Linda är en så fin person som jag förundras över att jag inte umgåtts mer med, och Jocke är ju riktigt trevlig också. Vuxensällskapet, ”vuxen-TV”, och till och med en liten politisk diskussion över köksbordet till tända ljus. Och så var det väldigt värdefullt att få hjälp med den här eviga handdisken.
Men i dag, den tredje dagen, for jag med Isabella och badade på äventyrsbadet. Havsbadet hade ett helgerbjudande med familjeshow på lördag kväll och familjebad som ingick – och det var knökfullt med folk. Sådär att jag känner att det nästan inte var barnvänligt. Det var även stora gäng av killar i 16-18-årsåldern. David och Anna med tre barn var där en stund, men de hann tyvärr kasta in handduken precis när vi kom. Sickna badkrukor. Vi var där i fem timmar. Det var stundom rätt trevligt, men jag kände mig som en svartrockare när vi gick ut. Alltså, så där på insidan. Inget kändes kul. Jag var som en säl, klubbad av trötthet.
Efter badet och middagen ville Isabella tacksamt nog se på Madagaskar, så jag passade på att slöa innan jag tog tag i disken och dammsög. Nu känner mig mig faktiskt ganska duktig.
Har jag börjat om att blogga? Kanske. De här dagarna fick mig att inse att jag kan behöva det när dagarna blir kortare. Vi ska nämligen få en son i juli och jag ska vara föräldraledig under ett år. Men nu har jag tänkt förvarna chefen om att jag kanske kommer tillbaka och jobbar deltid tidigare än så. Och jag har tänkt börja skriva för att behålla sansen lite. Jag ser inte fram emot att vara hemmafru, så att säga. Alla behöver inte förstå det, men så är det. Jag kommer troligen att känna mig instängd och tappa lite av livsgnistan som förra gången. Skillnaden nu är att jag är förberedd på vad som väntar. Jag ska nog även se till att få en massa fri tid och boka in träffar och grejor med vänner regelbundet. För att hållas över ytan.
Nu när jag kanske är överdrivet pessimistisk kan jag i alla fall bara bli positivt överraskad. Eller så blir det värre. Barnet kanske har kolik, kanske blir CP eller sjukt på något annat sätt. Eller så dör jag. Den som lever får se.
Jag tänkte också blogga för att uttrycka mig, för min egen skull. Ibland känns det knappt som att jag vet vem jag och då är det bra att göra avtryck så här. Liksom för att se vad jag egentligen tänker. Och försöka att inte censurera. Men det kommer jag ofrånkomligen ändå att göra när det gäller det som är mest tabu. Men jag lovar att vara så ärlig jag vågar. Och tänja lite på gränsen. Det här är ingen dagbok med färgade, doftande blad som jag fick när jag fyllde 10 år, men det får duga.
Jag skriver alltså för min egen skull, men det fåtal människor som är intresserade får gärna läsa och kommentera. (Kan inte alla som läser det här säga hej?)
Sofia Franzén 