Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek

Jag har tänkt en del på vad jag allra helst vill att Isabella ska få av mig som förälder. Det är en bekräftelse på att hon inte behöver skämmas för att hon är den hon är. Hennes inre system, hennes reaktioner och känslor, är inte fel. Hennes inre kompass ska hon kunna lita på.

Det kan låta självklart, men ändå finns det välmenande föräldrar som låter barnen utveckla en känsla av att de inte duger. De kanske till och med aktivt, med ord och handlingar, förstärker den känslan. Till exempel sker detta när en vuxen talar om för barnet att ”sluta vara ledsen nu”. Eller när barnet gråter och ropar förtvivlat och ingen kommer och tröstar – gång på gång. Barnen börjar känna skam. Skam är en känsla av att ”jag är fel” på något sätt. Det jag är och känner, mina reaktioner, min längtan – är inte välkommet. Det måste jag gömma undan. Det finns många ”väluppfostrade” barn som för stunden slutar uttrycka sig till föräldrarnas lättnad. De vet inte att det som just då har tryckts undan fortfarande finns kvar. Det kommer att träda fram i form av dålig självkänsla, sorg, irritation eller till och med depression.

Jag kommer aldrig att straffa Isabella för att hon reagerar på något. Däremot finns det saker hon inte får göra, men det är en annan sak. Visst, när hon blir arg och skriker kan jag tappa tålamodet. Men jag vill alltid säga förlåt till henne om jag säger eller gör något dumt. Jag vill visa hur man gör, så kommer hon också att lära sig det.

Jag tror att det kommer att resultera i att hon får en stadig grund för en god självkänsla. Hon kommer att bli bra på att ge empati till både sig själv och till andra. Det skulle vara min stolthet. Så sant som det är sagt: Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek.

Jag blev inspirerad att skriva det här när jag fick syn på ännu ett eminent inlägg av Petra Krantz Lindgren (eller rättare sagt, hennes dotter).

For the unrequited love of God

Jag sitter och jobbar med min C-uppsats och kom över en berättelse som var så gripande och välskriven att jag vill dela med mig av den.

Ett citat:

“I had to lose my faith in humanity before I lost my faith in god, but as painful as it’s been, I’m grateful to free from the fear of hell and original sin, and the feeling of being under 24 hour watch. I was getting really tired of hating myself, and being told to hate other people, for the unrequited love of God.”

http://new.exchristian.net/2012/08/for-unrequited-love-of-god.html

Provet klart

Nu har jag gjort bort provet och sitter på flygbussen till Arlanda. Det var väldigt nervöst hela tiden, förutom när jag på slutet bara var arg över att det var så stressigt. Klockan är aldrig min vän under prov och som vanligt fick jag chansa på ett antal frågor bara för att jag inte hann tänka klart. Jag fick reda på resultatet direkt och jag är hyfsat nöjd. Jag fick ungefär samma totala poäng som jag hade fått på övningsproven, fastän matten gick snäppet bättre och språkdelen gick lite sämre än förut.

Jag är så himla less nu. Eftersmaken av allt hetsigt plugg sitter fortfarande i, så jag kan inte riktigt glädjas än. Dessutom vet jag ju inte hur långt jag kommer på min poäng. Kommer jag att komma in på programmet jag ska söka? Det vet jag först efter den 15 april när alla har sökt.

Dock var det trevligt att shoppa lite i går på Kista Galleria. Jag inhandlade middag på Little India, kläder på Monki och mat på ICA. Oavsett hur långt jag kommer på provresultatet har jag ett tröstpris: de fina 80-talsinspirerade paltorna från Monkis värld :)

Nu ska det bli underbart att få träffa sötisarna igen och äntligen få komma hem!

Tur att det finns

Tur att det finns viktigare saker här i livet än att lyckas med ett löjligt prov. Detta påminner jag mig om och bygger så ett skyddsnät under den stora, galna utmaningen.

Isabella är så underbar, fin, rolig och duktig. Och ibland superjobbig med världens vassaste röst. Hon har börjat peka och säga titta. Hon försöker säga olika ord men de blir förvrängda, halva versioner av sig själva. Hon är skicklig på att röra sig och peta i saker, men ändå ganska försiktig. Hon är oftast glad och tålmodig men när hon inte vill något tar hon verkligen i och böjer på ryggen så hon blir som en ostkrok. ;)

Nu står hon bredvid mig och äter lite på en kontakt. Det är överraskande många saker jag tillåter numera. Till exempel att kalla Anders för pappa och prata om mig själv i tredje person som ”mamma”.

Nu luktar det bränd pollykladdkaka. Vilken familjeidyll!

Varför i hela friden håller jag på med algebra?

Som jag har skrivit tidigare vill jag gärna plugga vidare på masternivå till hösten. Helst Management studies på Stockholms Universitet. Men nu kommer kruxet. Den enda chansen jag har att komma in på det här programmet är att skriva ett hiskeligt intagningsprov. Det kallas för GRE och för att få ett anständigt provresultat ska man helst plugga in tusen svinsvåra engelskaglosor och kunna klura ut massor av olika typer av matteproblem.

Jag började förbereda för provet efter jul och jag trodde skulle räcka hyfsat men det känns tight! Jag skriver om två veckor och nu lägger jag in spurten. Jag pluggar i snitt fem-sex timmar per dag. Det skulle aldrig gå om inte det hade varit för hjälpen jag får av snälla föräldrar och svärmor som kan sköta lillan när nöden kräver.

Det är därför jag är så himla trött nu för tiden. Och osocial. Jag skriver det här i all hast för att eventuellt hinna plugga lite också innan lillan vaknar!

Bilden med matteproblemet är hämtad från magoosh som jag hittade efter ett par veckors googlande. Det är en sida där man för 99 dollar kan bli medlem och få tillgång till förberedelsematerial inför GRE. Det hade ju varit kul att prata med någon om det här och få lite tips genom kontakter, men hela det här jäkla projektet – från val av utbildning till val av övningsmaterial – har varit resultatet av ett digert och ensamt sökande på internet (av den enkla anledningen att ingen jag känner gör sådant här).

Jag ser 2013 som en enda stor ”take-off” till min masterutbildning. Om jag misslyckas får nu hela världen tillgång till den informationen! :) Men vi människor mår bra av att visa att vi inte är så lyckade jämt för varandra och jag vill riskera att föregå med gott exempel. Dessutom är det ju faktiskt kul att blogga och jag hinner inte blogga om något teologiskt eller dylikt just nu, även om jag tänker mycket på det också.

Det känns dock skönt att det finns en till utbildning som jag tycker låter minst lika intressant. Men den håller jag på lite till!

Som illustration och inspiration till att kämpa på lägger jag in en bild av min käre make när han kom i mål efter Vasaloppet i förrgår! :)

Kontraster

Glädjen i att skotta snö och sedan dricka varm choklad! I att jobba och sedan leka. I att ha det svårt och sedan få en större tacksamhet för det man har. Och för de flesta av oss, i att äta nyttigheter och sedan lagom mycket chips, godis eller kakor.

Det är väl nästan en plattityd, men jag kan ändå inte låta bli att mysa lite över att det finns kontraster här i livet. Sagans slut skulle aldrig upplevas lika lyckligt om det inte hade efterträtt övervunna faror och problem. De svårigheter som vi kan övervinna är egentligen bidrag till ett liv som är precis som det ska – fullt av kontraster och upplevelser som liksom framhäver varandra.

Vikten av valmöjligheter

”- Vad kan man bli när man har läst religionsvetenskap? Religionslärare?”

Den frågan har jag hört många gånger. Det verkar som om många inte vet om att religionsvetare och humanister i allmänhet kan ”bli” massor av olika saker! Eftersom att en kandidatexamen i religionsvetenskap inte är en yrkesutbildning utan en akademisk utbildning är möjligheterna många. Man kan inte bara bli lärare eller forskare. Man kan jobba med människor och samhälle på många olika sätt. Kommunikation, ledarskap och hållbar utveckling är bara några områden. I Sverige finns ett antal masterutbildningar inom olika områden som är möjliga att komma in på för religionsvetare och andra humaniorastudenter. Ute i Europa och övriga världen finns det ännu större möjligheter att helt byta inriktning med sin masterexamen; en religionsvetare kan t ex gå en ettårig masterutbildning till att bli personalvetare.

Hur jag vet det? Jag har googlat. Google är min studievägledare. Och det är klart, är man inte intresserad av det här är det lätt att det går en förbi.

Utbildningen i Management Studies är mitt förstahandsval, helt klart. Dock har min man påmint mig både en och två gånger om att fundera på vad jag vill göra om jag inte kommer in på den. Ett klokt råd. Chanserna att komma in är nämligen inte så stora. När jag mejlade de programansvariga fick jag veta att det var 1300 sökande förra året och att de har ca 50 platser. Det innebär att mer än 96 % av de sökande sållades bort! Även VHS antagningsstatistik visar att utbildningen har ett högt söktryck på få platser, om än inte lika högt. Det sänkte mina förhoppningar om att komma in ganska rejält, även fast jag såklart gör mitt bästa på intagningsprovet (som jag ska skriva mer om senare).

Mina valmöjligheter är egentligen av två typer: att kämpa vidare eller att välja en annan väg. Att kämpa vidare innebär att göra en ny ansökan nästa år om jag verkligen vill det. Att välja en annan väg innebär att börja en annan utbildning till hösten om jag kommer in på den. Jag har faktiskt seriöst funderat på att studera allt ifrån mänskliga rättigheter till miljöfrågor. Seriöst funderat. Jag har funderat av och till i år och månader och dessutom ringt och mejlat olika institutioner över Svea rike.

Att göra sitt bästa och samtidigt vara beredd på att göra något annat om plan A inte lyckas känns väldigt bra. Då kan jag inte riktigt misslyckas. Det är bra med valmöjligheter.