So long, offentligt bloggande

Det är mycket som händer inuti och utanför. För en månad sedan föddes Jonathan och det första världen hörde av honom var en sockersöt hostning. Nu är vi fyra i familjen och nästa år är planen att vi ska flytta in i vårt nya hus.

Men jag ska inte skriva mer om det. Jag har som ni märker faktiskt inte alls bloggat på sistone. Däremot har jag skrivit dagbok i mitt huvud. Jag ska börja skriva ut den ur mitt huvud snart också. Det passar faktiskt mycket bättre när syftet är att behålla sansen och uttrycka mig, för då finns det liksom ingen hejd på vad som kan knappras fram på de här tangenterna. Om du vågar säga till mig att du vill läsa min dagbok, mejla mig gärna på sofia.m.franzen@gmail.com. Vi kanske kan läsa varandras? I så fall får du skicka ett smakprov så får vi se om det matchar min dagboks smaskighet.

Ta hand om er allihopa!

 

Så ni tror att Bibeln blev som den skulle men inte det andra?

Om mina reflektioner över kyrkan och den kristna tron vore en hatt så skulle den ha ett ganska tjockt dammlager där den ligger på hyllan. Men eftersom att jag bloggar igen, ett par teologiskt bevandrade personer läser min blogg och mina kristna vänner ibland ställer intressanta frågor så tänkte jag skriva lite om en sak nu.

Jag pratade med en kompis vid köksbordet för ett tag sedan. Hon har ändrat uppfattning i en kontroversiell kristen fråga och tänker att hennes uppfattning är biblisk, till skillnad från kyrkans uppfattning. Hon menar att kyrkan i vissa frågor har landat i en position som handlar mer om att värna om den egna organisationen framför att följa Bibeln. ”Men visst gjorde kyrkan en del utombibliska grejor redan där i början?”, frågade hon mig eftersom att jag har läst kyrkohistoria. Ordet utombiblisk syftar på sådant som varken är påbjudet eller förbjudet i Bibeln. Säkert visste hon att svaret är ja, men hon ville kanske att jag skulle brodera ut det lite mer.

Visst har kyrkan i alla tider utvecklat traditioner som går utanför det som står i Bibeln. Men den katolska kyrkan fanns före den samling av textmaterial som vi kallar för Bibeln. De som skrev textmaterialet däri, berättelserna och breven, hade ingen gemensam förståelse av att de författade helig skrift. Kanoniseringsprocessen, alltså processen som gick ut på att välja ut vilka berättelser och brev som kyrkan skulle betrakta som autentiska och vilka som inte skulle det, bedrevs av människor i kyrkan. Den tog 300 år. Tror någon att processen var enkel och att svaren var självklara? Det är rätt logiskt att den katolska kyrkan därmed inte sätter skriften som en auktoritet över sig själv. I kyrkans minne finns en medvetenhet om att Bibeln är en mänsklig produkt från författandet av bokstäverna, till kopieringen och till urvalet.

Kyrkan, kanske framför allt den katolska kyrkan, har gjort många tabbar. Men Bibeln blev helt rätt i alla fall. Det är vad många kristna tror. De tror att Gud vägledde processen med att ta fram Bibeln. Då är det rätt intressant att ställa frågan om när Gud slutade förmå att vägleda kyrkan och varför. Min vän hade inget svar på den frågan.

Hur vill du spendera livet?

Jag klippte mig i dag. Eller det var visst en fristör. En mycket trevlig sådan. Så trevlig att vi pratade i 1,5 timme medan han klippte och klippte och jag kände hur jag egentligen jobbade 75 % i dag, men det gör inget. Får ta igen det en annan dag, typ skärtorsdag.

Bland annat pratade vi om vad vi gör av fritiden. Den fria tiden. Han sa att det jag gör, det är ju det som är livet. Det gäller att ta vara på det. Därför brukar han bland annat semestra en gång med frun och en till gång med sina kompisar, just därför att han vill ha ut mer av resan än vad han får när han och frun slappar vid poolen. Jag höll med och samtidigt tänker jag att jag vill få ut mer av livet än vad jag får.

En riktig tids- och livstjuv för mig, det är de här förbaskade bryderierna över vad andra tycker.  Uppenbarligen är det väldigt viktigt för mig att ha goda relationer till folk runt omkring. Det är ju en god sak i sig, men det är rätt tröttsamt. Till och med tragiskt, när jag tänker mig att jag ligger på dödsbädden och ska summera hur jag upplevde livet. Jag antar att det är högst mänskligt, men ändå. Jag vill inte spendera en alltför stor del av livet med att tänka på vad andra tycker. Jag tror ju egentligen att våra åsikter om andra i mångt och mycket är uttryck för om andra fyller eller står i vägen för våra omedvetna behov. Att till exempel känna oss uppskattade, sedda eller lyckade. Att känna frihet eller trygghet. Ofta är det inte andra som är problemet – utan att vi bär på otillfredsställda behov som vi inte har kunnat uttrycka. Kanske inte ens för oss själva.

Så hur vill jag spendera livet? Jag vill växa som människa, det är ett som är säkert. Resten kan jag klura på till en annan gång. Och kanske du med?

Gick nyss och väckte mannen som nattat barnet, i vanlig ordning. Jag är trött, men inte lika trött som vissa andra. Nu snarkas det från sovrummet igen. God natt.

För att behålla sansen

Fuck yeah. Barnet har somnat. Före klockan åtta till och med.

Anders har åkt Vasaloppet i dag. Eller åkt och åkt – han har väl snarare segat sig igenom. Jag har inte pratat med honom än, men jag antar att det är så det känns när det är 90 kilometers skidkörning som det gäller. Det är en bragd att göra det en gång, men han har gjort det tre gånger. Jag skulle inte åka gratis. Mitt Vasalopp har en prislapp på kanske 50 000 kr.

Jag har varit hemma med Isabella i tre dagar nu. Hon har varit sjuk, så därför tog vi det lugnt fredag och lördag, de första två feberfria dagarna. I fredags kväll kom Linda och Jocke och käkade tacos med oss och de vet inte vad de gjorde för mig. Linda är en så fin person som jag förundras över att jag inte umgåtts mer med, och Jocke är ju riktigt trevlig också. Vuxensällskapet, ”vuxen-TV”, och till och med en liten politisk diskussion över köksbordet till tända ljus. Och så var det väldigt värdefullt att få hjälp med den här eviga handdisken.

Men i dag, den tredje dagen, for jag med Isabella och badade på äventyrsbadet. Jag vill inte veta urin- saliv- och varför inte spermahalten (!) i badet. Jag lovar, det kändes som om vad som helst hände där i dag. Havsbadet hade ett helgerbjudande med familjeshow på lördag kväll och familjebad som ingick – och det var knökfullt med folk. Sådär att jag känner att det nästan inte var barnvänligt. Det var även stora gäng av killar i 16-18-årsåldern. David och Anna med tre barn var där en stund, men de hann tyvärr kasta in handduken precis när vi kom. Sickna badkrukor. Vi var där i fem timmar. Det var stundom rätt trevligt, men jag kände mig som en svartrockare när vi gick ut. Alltså, så där på insidan. Inget kändes kul. Jag var som en säl, klubbad av trötthet.

Efter badet och middagen ville Isabella tacksamt nog se på Madagaskar, så jag passade på att slöa innan jag tog tag i disken och dammsög. Nu känner mig mig faktiskt ganska duktig.

Har jag börjat om att blogga? Kanske. De här dagarna fick mig att inse att jag kan behöva det när dagarna blir kortare. Vi ska nämligen få en son i juli och jag ska vara föräldraledig under ett år. Men nu har jag tänkt förvarna chefen om att jag kanske kommer tillbaka och jobbar deltid tidigare än så. Och jag har tänkt börja skriva för att behålla sansen lite. Jag ser inte fram emot att vara hemmafru, så att säga. Alla behöver inte förstå det, men så är det. Jag kommer troligen att känna mig instängd och tappa lite av livsgnistan som förra gången. Skillnaden nu är att jag är förberedd på vad som väntar. Jag ska nog även se till att få en massa fri tid och boka in träffar och grejor med vänner regelbundet. För att hållas över ytan.

Nu när jag kanske är överdrivet pessimistisk kan jag i alla fall bara bli positivt överraskad. Eller så blir det värre. Barnet kanske har kolik, kanske blir CP eller sjukt på något annat sätt. Eller så dör jag. Den som lever får se.

Jag tänkte också blogga för att uttrycka mig, för min egen skull. Ibland känns det knappt som att jag vet vem jag och då är det bra att göra avtryck så här. Liksom för att se vad jag egentligen tänker. Och försöka att inte censurera. Men det kommer jag ofrånkomligen ändå att göra när det gäller det som är mest tabu. Men jag lovar att vara så ärlig jag vågar. Och tänja lite på gränsen. Det här är ingen dagbok med färgade, doftande blad som jag fick när jag fyllde 10 år, men det får duga.

Jag skriver alltså för min egen skull, men det fåtal människor som är intresserade får gärna läsa och kommentera. (Kan inte alla som läser det här säga hej?)

Min kandidatuppsats

Äntligen är uppsatsen färdigställd, inlämnad och tillfredsställande betygsatt. Så himla skönt! Jag fick skriva om i princip hela uppsatsen efter testopponeringen i maj. På begäran kan den som vill läsa den eller ladda ner den nedan. Kommentera gärna!

Nu ska jag ägna mig åt andra saker, som t ex mitt liv. Kanske jag hinner ägna mig åt att blogga lite mer också, men just nu har jag faktiskt liksom ingen lust. Det är sommar och vi har semester, vilket känns så bra för hela familjen. Sedan håller jag på med en del annat som tar en del tid :)

Ni tappra läsare får ha det så bra tills vidare!

Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek

20130424-105709.jpg

Jag har tänkt en del på vad jag allra helst vill att Isabella ska få av mig som förälder. Det är en bekräftelse på att hon inte behöver skämmas för att hon är den hon är. Hennes inre system, hennes reaktioner och känslor, är inte fel. Hennes inre kompass ska hon kunna lita på.

Det kan låta självklart, men ändå finns det välmenande föräldrar som låter barnen utveckla en känsla av att de inte duger. De kanske till och med aktivt, med ord och handlingar, förstärker den känslan. Till exempel sker detta när en vuxen talar om för barnet att ”sluta vara ledsen nu”. Eller när barnet gråter och ropar förtvivlat och ingen kommer och tröstar – gång på gång. Barnen börjar känna skam. Skam är en känsla av att ”jag är fel” på något sätt. Det jag är och känner, mina reaktioner, min längtan – är inte välkommet. Det måste jag gömma undan. Det finns många ”väluppfostrade” barn som för stunden slutar uttrycka sig till föräldrarnas lättnad. De vet inte att det som just då har tryckts undan fortfarande finns kvar. Det kommer att träda fram i form av dålig självkänsla, sorg, irritation eller till och med depression.

Jag kommer aldrig att straffa Isabella för att hon reagerar på något. Däremot finns det saker hon inte får göra, men det är en annan sak. Visst, när hon blir arg och skriker kan jag tappa tålamodet. Men jag vill alltid säga förlåt till henne om jag säger eller gör något dumt. Jag vill visa hur man gör, så kommer hon också att lära sig det.

Jag tror att det kommer att resultera i att hon får en stadig grund för en god självkänsla. Hon kommer att bli bra på att ge empati till både sig själv och till andra. Det skulle vara min stolthet. Så sant som det är sagt: Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek.

Jag blev inspirerad att skriva det här när jag fick syn på ännu ett eminent inlägg av Petra Krantz Lindgren (eller rättare sagt, hennes dotter).

For the unrequited love of God

Jag sitter och jobbar med min C-uppsats och kom över en berättelse som var så gripande och välskriven att jag vill dela med mig av den.

Ett citat:

“I had to lose my faith in humanity before I lost my faith in god, but as painful as it’s been, I’m grateful to free from the fear of hell and original sin, and the feeling of being under 24 hour watch. I was getting really tired of hating myself, and being told to hate other people, for the unrequited love of God.”

http://new.exchristian.net/2012/08/for-unrequited-love-of-god.html