Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek

20130424-105709.jpg

Jag har tänkt en del på vad jag allra helst vill att Isabella ska få av mig som förälder. Det är en bekräftelse på att hon inte behöver skämmas för att hon är den hon är. Hennes inre system, hennes reaktioner och känslor, är inte fel. Hennes inre kompass ska hon kunna lita på.

Det kan låta självklart, men ändå finns det välmenande föräldrar som låter barnen utveckla en känsla av att de inte duger. De kanske till och med aktivt, med ord och handlingar, förstärker den känslan. Till exempel sker detta när en vuxen talar om för barnet att ”sluta vara ledsen nu”. Eller när barnet gråter och ropar förtvivlat och ingen kommer och tröstar – gång på gång. Barnen börjar känna skam. Skam är en känsla av att ”jag är fel” på något sätt. Det jag är och känner, mina reaktioner, min längtan – är inte välkommet. Det måste jag gömma undan. Det finns många ”väluppfostrade” barn som för stunden slutar uttrycka sig till föräldrarnas lättnad. De vet inte att det som just då har tryckts undan fortfarande finns kvar. Det kommer att träda fram i form av dålig självkänsla, sorg, irritation eller till och med depression.

Jag kommer aldrig att straffa Isabella för att hon reagerar på något. Däremot finns det saker hon inte får göra, men det är en annan sak. Visst, när hon blir arg och skriker kan jag tappa tålamodet. Men jag vill alltid säga förlåt till henne om jag säger eller gör något dumt. Jag vill visa hur man gör, så kommer hon också att lära sig det.

Jag tror att det kommer att resultera i att hon får en stadig grund för en god självkänsla. Hon kommer att bli bra på att ge empati till både sig själv och till andra. Det skulle vara min stolthet. Så sant som det är sagt: Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek.

Jag blev inspirerad att skriva det här när jag fick syn på ännu ett eminent inlägg av Petra Krantz Lindgren (eller rättare sagt, hennes dotter).

Annonser

Tur att det finns

Tur att det finns viktigare saker här i livet än att lyckas med ett löjligt prov. Detta påminner jag mig om och bygger så ett skyddsnät under den stora, galna utmaningen.

Isabella är så underbar, fin, rolig och duktig. Och ibland superjobbig med världens vassaste röst. Hon har börjat peka och säga titta. Hon försöker säga olika ord men de blir förvrängda, halva versioner av sig själva. Hon är skicklig på att röra sig och peta i saker, men ändå ganska försiktig. Hon är oftast glad och tålmodig men när hon inte vill något tar hon verkligen i och böjer på ryggen så hon blir som en ostkrok. ;)

Nu står hon bredvid mig och äter lite på en kontakt. Det är överraskande många saker jag tillåter numera. Till exempel att kalla Anders för pappa och prata om mig själv i tredje person som ”mamma”.

Nu luktar det bränd pollykladdkaka. Vilken familjeidyll!