Del 4: Störande tankar

Detta är inlägg fyra i en serie om min väg, som även kan kallas för min andliga resa. Jag tror förresten att vi alla är på en slags andlig resa genom livet, oavsett om vi har tänkt på det eller inte.

I den förra delen skrev jag om mina funderingar på hur lite det kan märkas när en människa tar det avgörande steget att bli kristen.[1] För många kristna betyder det att de kommer till himlen istället för till helvetet när de dör. Ett ganska stort steg alltså.

Det är lite märkligt att det någon gång, från kristet håll, påpekades att jag tänkte för mycket på helvetet. Jag tycker snarare att jag tänkte för lite på det. Med tanke på sakens natur, menar jag. Hur kan man tro att djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Pet 5:8), att en sjö som brinner av eld och svavel är platsen för alla otrogna (Upp 21:8) och att judarna levde och dog under fruktansvärda former i koncentrationslägren bara för att möta ett ännu värre öde efter döden – och inte tänka på det så värst mycket? Vi människor har en tendens att få en starkare psykologisk reaktion på det som är oerhört hemskt än på det som är trevligt. Därför stördes jag naturligtvis av tanken på helvetet. Det som är anmärkningsvärt är att så många kristna, muslimer och andra kan tro att en så fruktansvärd dom hänger över så många i deras vardag och samtidigt inte störas så värst mycket av det.

Å andra sidan vet jag hur jag brukade tänka för att inte störas av det. För det första tänkte jag att Gud är god. Allt vilar i Guds händer och Gud är rättvis, så det kan egentligen inte bli fel. (En klen tröst egentligen, då jag ju hade en tydlig beskrivning av hur det skulle bli! Take it or leave it!) För det andra tänkte jag att det alltid är möjligt att människor kommer till himlen utan att jag vet om det. De kanske ber till Gud i sin sista stund. Gud är ju nådefull, så de kanske (likt rövaren på korset) inte avkrävs någon bekännelse i stil med att Jesus är Herre och att Gud uppväckte honom från de döda.

Men ändå. Det räckte liksom inte. Gud skapade helvetet[2] och enligt kristen tro är allt Gud gör gott. Men jag kunde inte förstå hur det kunde vara gott att låta miljarder människor lida i evighet. Om de nu inte kunde vara i närheten av Gud, varför inte bara låta dem dö åtminstone? Jag fick inte ihop det. Den kognitiva dissonansen blev alarmerande och krisen blev ett faktum, särskilt eftersom att frågan berörde några av mina allra närmaste och käraste. Men det skriver jag mer om nästa gång!


[1] Vissa gånger märks det väldigt tydligt, t ex när en person blir fri från sitt missbruk eller kriminalitet. Men det började kännas underligt att det som tänktes vara ett så stort steg kunde märkas så lite i en persons liv och karaktär.

[2] Påståendet att människor skapar och väljer helvetet helt själva har ingen verklighetsförankring. Fråga vilken icke-kristen som helst om de vill plågas för evigt så får du höra!

Annonser

Del 3: Funderingarna över det lilla steget mellan helvetet och himlen

Här fortsätter berättelsen om min väg genom trons landskap. (Poetiskt? Pretentiöst? Äh.) Tack för era kommentarer på de föregående inläggen. Jag förstår om jag förlorar en del läsare genom att vara så långsam. Tyvärr finns ofta tankarna hos mig långt före själva skrivandet börjar.

Jag hade alltså blivit kristen och sedan gått igenom min första stora kris när det gällde min kristna tro. Den handlade om det intensiva mötet med vad jag upplevde som en frånstötande teologi i kyrkan i London. (Jag hade dock haft liknande fast mindre problem med tron innan det.)

Nu hade jag kommit tillbaka till Piteå och nästa stora grej hände. Jag lärde känna en kille som inte var kristen och jag blev kär i honom. Men jag hade redan bestämt mig för att jag ville ha en kristen karl. Det kan verka trångsynt att vilja ha någon med samma tro, men det var det egentligen inte. För mig handlade det inte om att jag inte kunde tycka om eller älska icke-kristna lika mycket som kristna. Det handlade inte heller om att jag såg dem som mindre värda. (Bland dem som har stått mig närmast finns det fler icke-kristna än kristna.) Men jag visste att jag aldrig skulle kunna vara tillfreds med att inte kunna dela det som betydde mest för mig med den jag var tillsammans med.

Jag tyckte om honom mer och mer. Han var så himla söt och snäll och cool och fin. Men han var ju inte kristen. Så vad hände? Vi blev tillsammans, såklart. Jag kunde bara inte stå emot mina känslor. Men jag önskade väldigt mycket att han också skulle upptäcka det positiva som tron innebar.

I samband med detta började jag fundera över vad det är som behövs för att en person ska kunna betraktas som kristen. Jag kom fram till att det är att lita på vissa saker om Jesus i sitt hjärta och att be någon typ av förlåtelse- och överlåtelsebön. Jag kände ju till att Gud också vill förvandla vår karaktär till det bättre, men en karaktärsförändring är (enligt luthersk teologi) ett resultat av nåden och inte ett kriterium för att få ta del av den.

En viss tro och en liten bön. Tänk att det bara var det lilla som krävdes för att gå från att vara en medborgare i helvetet till att bli en medborgare i himlen (för att använda CS Lewis bildspråk). Den gemensamma nämnaren för alla kristna är en tro på att Gud ser på dem som förlåtna genom korset. (Det finns fler tolkningar av vad alla kristna har gemensamt, men jag vill inte tjorva till det.) Men det är inte någon gemensam nämnare att gå från att vara hatisk och stolt till att bli kärleksfull och ödmjuk, även om en del upplever det så. Jag tyckte att det kändes lite underligt att… Ja, hur ska jag uttrycka det? Att tro så mycket om så lite, kanske. Att gränsen mellan himmel och helvete går rakt igenom en skara lika sköna och trevliga människor.

(De flesta har väl redan fattat det, men den här killen var ju Anders som jag fortfarande är tillsammans med! Vi är ju till och med gifta! ;))

Kristen universalism inte inkompatibel med fri vilja

Jag har varit så less på diskussioner över teologiska spörsmål på sistone, men ändå tar jag tag i detta med risk för att min blogg blir mer och mer av en tummelplats för stötande idéer. Folk som inte är kristna tycker kanske att hela idén om att de någon gång skulle älska Jesus är befängd. Lika befängd som att ett evigt helvete väntar dem. Men det jag skriver om detta riktas inte till dem. Jag skriver i förhoppning om att det kanske någon gång hjälper någon kristen som plågas över tron på ett evigt helvete.

Ett argument mot kristen universalism är att ingen ha någon fri vilja om Gud lyckas frälsa alla genom att skapa en värld i vilken alla förr eller senare frivilligt kommer att älska Jesus. Hur då?

Omintetgörs den fria viljan om alla väljer samma sak? Om alla barn vill ha glass, betyder det att de är tvingade till det? Givetvis inte. Med ett finare uttryck: det behöver inte vara kausalt determinerat bara för att alla vill det. Kristen universalism är därför inte inkompatibel med att fritt kunna välja om man vill tillbe eller förkasta Gud.

Men, säger någon, enligt Bibeln verkar det som om alla har ett val när det gäller Jesus och att inte alla kommer att välja att älska honom. Svaret på den invändningen är att kristen universalism inte förnekar en dubbel utgång. Den förnekar bara att den är slutgiltig då tron är att Gud till slut ska bli allt i alla – överallt. Det kan ju bli lite svårt när det finns en eldsjö av syndare som i all evighet smädar Gud i källaren.

Jag säger dock inte att tanken på att alla blir frälsta är solklar enligt Bibeln. Tvärtom verkar Bibeln inte enhetlig alls i den här frågan, liksom i andra viktiga frågor som rör Guds allmakt, vilka som blir frälsta, hur man blir frälst etc. Att tro att Bibelns budskap är kristallklart i dessa frågor är en ytlig dogm snarare än resultatet av ett agendabefriat teologiskt studium. Faktum är att Bibeln är komplex och innehåller en stor spännvidd. Kristen universalism har stöd i Bibeln men den har även problemverser som man mer eller mindre osmidigt försöker komma runt. Detta är inte unikt utan det gäller alla teologiska inriktningar.

Vad kan det t ex betyda att Gud blir ”allt i alla” eller att Jesus ska dra alla till sig? Eller att liksom alla blev syndare ska alla bli rättfärdiga? Ska man utgå från att det finns ett evigt helvete och sedan tolka dessa tankar utifrån det, eller ska man utgå från att Gud blir allt i alla o.s.v. och sedan tolka verserna om Guds straff utifrån det? Det är givetvis upp till var och en att försöka fatta ett genomtänkt beslut om det.

Så soldier on, alla kristna som vill tro att Gud lyckas åstadkomma det han vill i frågan om frälsningen. Ni har inget att skämmas över. Låt er inte nedslås av andra kristnas anklagelser om att er tro består av önsketänkande till skillnad från deras. Er tro handlar förvisso om en bättre värld än deras men den är ett fullgott kristet alternativ. Er teologi är bibelbaserad och ni har många goda argument att tillgå.

Är du inte perfekt? Ledsen, då blir det helvetet för dig.

Nu är det dags att tänka fritt. Jag tar upp frågan och ser vart det leder.

När jag i det följande skriver om perfektion är jag medveten om att jag gör en förenkling, som om det går att veta exakt vad det är. Tillämpad etik är dock lika knepig som en snårskog. Låt oss säga att perfektion i detta sammanhang innebär att man är som Jesus och följer alla Guds bud i skriften. Jag är inte så säker på hur man gör det, men låt oss för enkelhetens skull anta att vi kan veta hur vi tillämpar denna konkreta norm i dag.

Min kritik riktar sig delvis mot påståendet om vårt ansvar, men också mot proportionen av konsekvenserna för vad vi oavsiktligt gör.

Jag kan förstå att Gud som är helig inte tål något annat än perfektion. Men kan vi vanliga människor i den här världen vara perfekta? Om inte vi kan vara perfekta är vi inte ansvariga för att vi inte är perfekta. Då förtjänar vi heller inget straff för det. Särskilt inte ett straff av sådana proportioner som helvetet.

Detta relaterar till frågan om arvsynden. Augustinus utvecklade arvsyndsteologin mer än någon annan i västkyrkans historia. Hans försvar mot Pelagius på 300-talet gick bland annat ut på att om vi hade kunnat vara perfekta hade Jesus inte behövt dö för våra synders skull. Hade han inte rätt i det? Och även om vi kunde vara perfekta, skulle en vis och kärleksfull Gud döma oss till ett evigt straff för att vi inte är det? Nej, det verkar orimligt. Kanske en svårt allergisk Gud, men det vore knappast tillbedjansvärt.

Invändning 1: Men vi förtjänar ju helvetet för att vi har gjort uppror mot Gud.

Att vi har gjort uppror mot Gud genom att vara människor är en tolkning, inget som människor medvetet avser. Vi är både själviska och generösa redan som barn, men hur många av oss avser med detta att begå en oändligt svår synd? Ingen! Kan vi som ett alternativ ha deltagit i en synd innan vi föddes, ”i Adam”? Kan Gud ha vetat att vi hade syndat i Adams ställe? Nej, hur rimligt är det att straffas för ett val om man faktiskt inte själv har gjort det? Inte alls rimligt. Är vårt tilltänkta straff inte oproportionerligt? Är det inte ett absurt långt steg mellan konstaterandet att vi redan som små barn inte är perfekta och påståendet att vi förtjänar samma helvetiska straff som djävulen själv? Ja, det är det.

Invändning 2: Men det är Guds prerogativ att göra vad han vill med sin skapelse.

Har inte Gud rätt att göra vad han vill med sin skapelse? Självklart – men om denna Gud vill ha vår kärlek och respekt och inte bara lydnad är det väl inte så klokt? Det är väl inte irrelevant i Guds plan vad vi tänker om, och känner för, Guds handlingar och i förlängningen Gud själv? Jag anser att det är upp till varje ärlig, modig och empatisk människa att hellre protestera än lyda när överhetens ordning går emot ens samvete.

Invändning 3: Men även om det här är grymt gör Gud andra saker som visar att han är god.

Det är sant att man måste se till helheten, men detta är en så pass stor del att den inte går att förbise. Det viktigaste av allt är hur Gud ser på oss, vad vi kan göra åt det och vår framtid. Förresten ska Gud vara god alltid och inte bara för det mesta.

Invändning 4: Men Guds tankar är större än våra. Det är ett mysterium.

Kanske någon säger att Guds vishet är större än våra tankar, vi får bara lita på hans plan. Men jag finner det en opålitlig tillflykt att säga så varje gång man ska utvärdera en teologi. Det leder heller ingenstans förutom rakt in i famnen på den gudsbild man själv har. Det är en tröstande tanke men den är en usel assistent i sökandet efter sanningen. Jag har tagit upp det här.

Finns det någon vettig lösning? Är den enda lösningen att inte tänka på orimligheten i det här om man ska vara kristen?

Nu måste jag plugga, så jag har tyvärr inte tid att svara så mycket på kommentarer under den närmaste tiden. Ha en fin dag!

Förtjänar alla människor helvetet?


Jonathan Edwards (1703-1758) är en mycket ansedd teolog och filosof. Han var renlärig och intellektuell. Han hade också en extremt mörk människosyn.

När han skrev om väckelsen i New England försvarade han känsloargument och att predika skräck när det är nödvändigt, till och med för barn, vilka han menade är som huggormsyngel i Guds ögon om de inte är kristna.

Han predikade den 8 juli 1741 för församlingen i Connecticut över temat Sinners in the hands of an angry God. Många av er har säkert hört talas om denna kända väckelsepredikan. Detta sa han som tillämpning av sitt budskap:

”The God that holds you over the pit of hell, much as one holds a spider, or some loathsome insect over the fire, abhors you, and is dreadfully provoked: his wrath towards you burns like fire; he looks upon you as worthy of nothing else, but to be cast into the fire; he is of purer eyes than to bear to have you in his sight; you are ten thousand times more abominable in his eyes, than the most hateful venomous serpent is in ours.”

”Gud tycker inte att du förtjänar något annat än att bli kastad till helvetet. Du är förhatlig i Guds ögon som ofrälst.” Det låter som något djävulen skulle säga. I dag säger man oftast inte att ofrälsta är förhatliga i Guds ögon.

Att jag inte skulle vara värdig, som i förtjäna, något annat än att bli kastad i helvetet är dock en tanke som är mer än bekant.

Är denna mörka människosyn något som måste tillhöra den kristna tron? Förr fick den tyvärr stärka underlaget för våldet och dödandet under korstågen, häxbränningarna, inkvisitionens dödsdomar med mera. Får den konsekvenser även i dag? Vilka i så fall?

Jag har accepterat tanken på att alla människor förtjänar helvetet ganska länge. Jag vet hur logiken går. Men det är bara det att jag inte riktigt vet om jag kan acceptera förutsättningarna i resonemanget längre. När jag nu läser vad jag trodde förut ryggar jag nästan tillbaka.

Detta är ett tema som jag tänkte spinna vidare på i kommande inlägg.