Är alla sanningsanspråk lika arroganta – eller lika resonliga?

Har inget liv just nu så jag har läst lite mer om sanningsanspråk, med anledning av min vän Hannas blogginlägg och kommentarerna som följde.

Varje påstående är ett sanningsanspråk. Vad jag kan förstå finns det sanningsanspråk som är arroganta, och det finns sanningsanspråk som inte är lika arroganta. Jag skulle alltså säga att svaret på rubriken för detta inlägg är ett klart nej. (Ordet arrogant kanske inte är klockrent, men svenskan är inte så klockren alla gånger. Och det är inte så att alla som kommer med arroganta påståenden måste vara arroganta människor. Hur som haver kan vissa påståenden indikera att den person som yttrar dem inte är så öppen för andra perspektiv än sitt eget.)

Påståendet ”jag tror på Gud” är att göra ett sanningsanspråk på vad man själv tror (det är sant att ”jag tror på Gud”). Denna typ av påståenden kan med fördel kan följas av en motivering. Vad jag kan se är detta inte arrogant. Folk får tro och anse olika saker. De flesta har en uppfattning om ganska mycket. Det vore tråkigt om ingen fick säga ”jag tror… därför att…”. Med den utgångspunkten är möjligheterna goda för en givande och sansad diskussion.

Påståendet ”Gud finns” är däremot en annan sak, åtminstone i min bok. Det är att göra ett sanningsanspråk på den yttersta verkligheten (det är sant att ”Gud finns”). Det är väl möjligt att en människa besitter en sådan kunskap, men jag tror inte att någon har den. Jag känner ju mig själv, min familj och mina vänner – och jag tycker mig se att vi alla är av samma skrot och korn. Om någon påstår ”Gud finns” kan man med rätta säga ”tror du, ja”.

Samma sak gäller givetvis om vi jämför påståendena ”jag tror inte på Gud” och ”Gud finns inte”. Det är väl det som brukar kallas skillnaden mellan mjuk och hård ateism. Det förra är inte arrogant, men det senare är ganska arrogant.

Det finns också en typ av sanningsanspråk som relaterar till det empiriskt verifierbara/falsifierbara (det som går att genom tester och undersökningar bevisa eller motbevisa). Dessa sanningsanspråk borde inte anses vara lika arroganta som dem om den yttersta verkligheten. Bara det faktum att man öppnar för en möjlighet att få sitt påstående falsifierat, säger att man också är öppen för andra perspektiv.

Jag tycker alltså att de som gör påståenden av typen ”så här är det” om den yttersta verkligheten gör sig själva en otjänst. Om man inte ska vara så torr och akademisk kan man ju också erkänna att folk till vardags säger ”Gud finns inte” när de egentligen menar ”jag tror inte på Gud”. Men ska man vara petig så.

Bajs.