Längtan efter Gud

Jag kom hem från kyrkan och gjorde en tallrik pennepasta, tomatsås med kidneybönor, riven morot och pressad vitlök. På bordet låg det senaste numret av Dagen, en dagstidning på kristen grund. Anders och jag fick en prenumeration på den av några omtänksamma vänner i bröllopspresent.

Jag fick syn på en intervju med Lina Mattebo, en 25-åring som siktar på att bli journalist. När jag läser hennes blogg ser jag någon som jag känner igen mig i. Hon är någon som har tvivlat och som tycker att det är svårt. Hon är ingen som har ett tomrum där förståelsen för andra perspektiv borde finnas.

Samtidigt som jag läser lyssnar jag på en av hennes favoriter, Tomas Andersson Wij. Lyssna bara på den här låten! Perfekt om man vill gråta en solig aprildag…

Lina skriver att hon hade en troskris efter gymnasiet. Hon satte inte sin fot i kyrkan under flera år. Men så vände det när hon gick ett år på en bibelskola där hon fick lyfta alla sina frågor. Hon landade i en mer vuxen tro. Men vad händer om den vuxna tron också känns svajig?

Något säger mig att det är saknaden efter Gud som sitter längst in i både unga och gamla, färska och skrynkliga troende. (Nu använder jag ordet om de gudstroende som man brukar.) Det har inte ett skvatt med akademiska skills att göra. Smart eller dum, beläst eller analfabet, helt insnöad eller gränslös – man kan tro på Gud hur som. Men den gemensamma nämnaren för alla troende är ett skriande behov av en närvarande Någon.

Nu ser det ut som om jag spelar ”gud-är-bara-en-ersättning-för-en-nallebjörn”-förespråkarna rakt i händerna. Men bara för att man erkänner att behovet av Gud är centralt, behöver det inte betyda att Gud inte finns. Eller hur? Vad tror du?

Annonser