Kontraster

20130223-145436.jpg

Glädjen i att skotta snö och sedan dricka varm choklad! I att jobba och sedan leka. I att ha det svårt och sedan få en större tacksamhet för det man har. Och för de flesta av oss, i att äta nyttigheter och sedan lagom mycket chips, godis eller kakor.

Det är väl nästan en plattityd, men jag kan ändå inte låta bli att mysa lite över att det finns kontraster här i livet. Sagans slut skulle aldrig upplevas lika lyckligt om det inte hade efterträtt övervunna faror och problem. De svårigheter som vi kan övervinna är egentligen bidrag till ett liv som är precis som det ska – fullt av kontraster och upplevelser som liksom framhäver varandra.

Om barn och livets mening

Jag har sett fram emot att bli mamma ända sedan jag var liten. Mest för att det är coolt att en ny person kan komma ifrån mig och pappan förstås. Nu när jag är äldre ser jag fram emot att få barnet av många anledningar. Vårt barn kommer att innebära en stor förändring i våra liv. Vi kommer att lära oss mycket av barnet. Barnet kommer i sin tur förhoppningsvis att lära sig något av oss. :)

Det är förståeligt att föräldrar blir så uppfyllda av lycka och känsla av sammanhang att de ser barnen som meningen med sina liv – i alla fall för en tid. Men hur fantastiskt mitt liv än är, kan jag liksom inte blunda för allt och alla utom min familj. Barnen är en del av det spirande livet på den här planeten. De är levande, precis som vi vuxna. De är dessutom väldigt intelligenta levande varelser. Som sådana tror jag att det bästa de kan göra är att ta hand om livet – inte bara innanför sitt eget villastaket, utan där det behövs och där de kommer åt. Ingen kan rädda världen men alla kan rädda en liten, liten bit av den. Det vill jag göra själv och det vill jag lära mitt barn. Barnen är ju duktiga på att imitera.

Om jag sedan ser på mitt eget liv, tycker jag inte riktigt att tron på barnen som meningen med livet fungerar så bra. Jag vet ju hur jag vill ha det: Jag vill inte vara mina föräldrars huvudprojekt i livet. Det är kvävande. Jag vill inte vara meningen med deras liv, för de är inte meningen med mitt liv. Däremot vill jag ha kärlek, respekt och frihet att leva mitt eget liv. Jag tänker att mitt barn vill det också. Jag kommer inte att leva för mitt barn. Men jag vill leva med det och till slut måste den personen få välja fritt om det vill leva med mig också. Jag vill inte leva för min familj. Men jag vill leva tillsammans med min familj! Jag har skrivit om barnfamiljer och livets mening förut. Det inlägget går att läsa här.

I går kväll på Aktuellt intervjuades Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara. Klippet finns bara uppe till och med den 19 april, men för den som vill höra intervjun börjar den efter 28 minuter. Jag vill citera intervjun här.

Programledaren: ”- Du brukar ju säga: ‘Barn mår framför allt bra om föräldrarna har andra intressen än just barnen’.”
Suzanne Osten: ”- Ja, det är väl…”
Programledaren: ”- Det låter som att svära i vår tid, nästan (skratt)!”
Suzanne Osten: ”- Nä, men det har med livets mening att göra. Att jag tror att människan, det vill säga barnet och du och jag, vi är ju intresserade av mening och ‘vad går det ut på?’. Och därför frågar barnen ofta ‘varför finns jag?’ och ‘vad ska de ha mig till?’. Och jag tror att forskningen visar att alla barn imiterar vuxna. Och om vuxna är intresserade och tror på livet och håller på med viktiga saker och tror på samhället och vill rädda världen, då blir barnen väldigt optimistiska och vill också det. Men att göra barnet till huvudprojekt, det enda man håller på med, det gillar inte barnen. Det skapar ingen luft, ingen frihet, utan jag tror att det är mening barnen vill ha.
 

<- Suzanne Osten. (Källa)

Samtalet går vidare och Osten menar att relationen med barnen ska byggas på kärlek och respekt. Att den ska bygga på ett förtroende. Om barnen får ett förtroende för en behöver man inte kontrollera dem eller hänga över dem ständigt och jämt för att se till så att de inte gör misstag. Hon verkar klok, den där Osten.