Del 3: Funderingarna över det lilla steget mellan helvetet och himlen

Här fortsätter berättelsen om min väg genom trons landskap. (Poetiskt? Pretentiöst? Äh.) Tack för era kommentarer på de föregående inläggen. Jag förstår om jag förlorar en del läsare genom att vara så långsam. Tyvärr finns ofta tankarna hos mig långt före själva skrivandet börjar.

Jag hade alltså blivit kristen och sedan gått igenom min första stora kris när det gällde min kristna tro. Den handlade om det intensiva mötet med vad jag upplevde som en frånstötande teologi i kyrkan i London. (Jag hade dock haft liknande fast mindre problem med tron innan det.)

Nu hade jag kommit tillbaka till Piteå och nästa stora grej hände. Jag lärde känna en kille som inte var kristen och jag blev kär i honom. Men jag hade redan bestämt mig för att jag ville ha en kristen karl. Det kan verka trångsynt att vilja ha någon med samma tro, men det var det egentligen inte. För mig handlade det inte om att jag inte kunde tycka om eller älska icke-kristna lika mycket som kristna. Det handlade inte heller om att jag såg dem som mindre värda. (Bland dem som har stått mig närmast finns det fler icke-kristna än kristna.) Men jag visste att jag aldrig skulle kunna vara tillfreds med att inte kunna dela det som betydde mest för mig med den jag var tillsammans med.

Jag tyckte om honom mer och mer. Han var så himla söt och snäll och cool och fin. Men han var ju inte kristen. Så vad hände? Vi blev tillsammans, såklart. Jag kunde bara inte stå emot mina känslor. Men jag önskade väldigt mycket att han också skulle upptäcka det positiva som tron innebar.

I samband med detta började jag fundera över vad det är som behövs för att en person ska kunna betraktas som kristen. Jag kom fram till att det är att lita på vissa saker om Jesus i sitt hjärta och att be någon typ av förlåtelse- och överlåtelsebön. Jag kände ju till att Gud också vill förvandla vår karaktär till det bättre, men en karaktärsförändring är (enligt luthersk teologi) ett resultat av nåden och inte ett kriterium för att få ta del av den.

En viss tro och en liten bön. Tänk att det bara var det lilla som krävdes för att gå från att vara en medborgare i helvetet till att bli en medborgare i himlen (för att använda CS Lewis bildspråk). Den gemensamma nämnaren för alla kristna är en tro på att Gud ser på dem som förlåtna genom korset. (Det finns fler tolkningar av vad alla kristna har gemensamt, men jag vill inte tjorva till det.) Men det är inte någon gemensam nämnare att gå från att vara hatisk och stolt till att bli kärleksfull och ödmjuk, även om en del upplever det så. Jag tyckte att det kändes lite underligt att… Ja, hur ska jag uttrycka det? Att tro så mycket om så lite, kanske. Att gränsen mellan himmel och helvete går rakt igenom en skara lika sköna och trevliga människor.

(De flesta har väl redan fattat det, men den här killen var ju Anders som jag fortfarande är tillsammans med! Vi är ju till och med gifta! ;))