Så ni tror att Bibeln blev som den skulle men inte det andra?

Om mina reflektioner över kyrkan och den kristna tron vore en hatt så skulle den ha ett ganska tjockt dammlager där den ligger på hyllan. Men eftersom att jag bloggar igen, ett par teologiskt bevandrade personer läser min blogg och mina kristna vänner ibland ställer intressanta frågor så tänkte jag skriva lite om en sak nu.

Jag pratade med en kompis vid köksbordet för ett tag sedan. Hon har ändrat uppfattning i en kontroversiell kristen fråga och tänker att hennes uppfattning är biblisk, till skillnad från kyrkans uppfattning. Hon menar att kyrkan i vissa frågor har landat i en position som handlar mer om att värna om den egna organisationen framför att följa Bibeln. ”Men visst gjorde kyrkan en del utombibliska grejor redan där i början?”, frågade hon mig eftersom att jag har läst kyrkohistoria. Ordet utombiblisk syftar på sådant som varken är påbjudet eller förbjudet i Bibeln. Säkert visste hon att svaret är ja, men hon ville kanske att jag skulle brodera ut det lite mer.

Visst har kyrkan i alla tider utvecklat traditioner som går utanför det som står i Bibeln. Men den katolska kyrkan fanns före den samling av textmaterial som vi kallar för Bibeln. De som skrev textmaterialet däri, berättelserna och breven, hade ingen gemensam förståelse av att de författade helig skrift. Kanoniseringsprocessen, alltså processen som gick ut på att välja ut vilka berättelser och brev som kyrkan skulle betrakta som autentiska och vilka som inte skulle det, bedrevs av människor i kyrkan. Den tog 300 år. Tror någon att processen var enkel och att svaren var självklara? Det är rätt logiskt att den katolska kyrkan därmed inte sätter skriften som en auktoritet över sig själv. I kyrkans minne finns en medvetenhet om att Bibeln är en mänsklig produkt från författandet av bokstäverna, till kopieringen och till urvalet.

Kyrkan, kanske framför allt den katolska kyrkan, har gjort många tabbar. Men Bibeln blev helt rätt i alla fall. Det är vad många kristna tror. De tror att Gud vägledde processen med att ta fram Bibeln. Då är det rätt intressant att ställa frågan om när Gud slutade förmå att vägleda kyrkan och varför. Min vän hade inget svar på den frågan.

Annonser

For the unrequited love of God

Jag sitter och jobbar med min C-uppsats och kom över en berättelse som var så gripande och välskriven att jag vill dela med mig av den.

Ett citat:

“I had to lose my faith in humanity before I lost my faith in god, but as painful as it’s been, I’m grateful to free from the fear of hell and original sin, and the feeling of being under 24 hour watch. I was getting really tired of hating myself, and being told to hate other people, for the unrequited love of God.”

http://new.exchristian.net/2012/08/for-unrequited-love-of-god.html

Om evangeliernas tillförlitlighet – stämmer avskrifterna?

Det första skälet Stefan Gustafsson ger för evangeliernas trovärdighet som historiska redogörelser i Kristen på goda grunder är att det finns en hög samstämmighet mellan avskrifter och original. Vad menas med det? Jo, helt enkelt att de som skrev av evangelierna skrev av dem rätt. På den tiden hade de ju inga kopieringsapparater utan bara skrivare. Med skrivare menas inte de här apparaterna av varierande kvalitet, utan människor som hade som yrke att läsa och skriva. De skötte kopieringen genom att läsa en text och skriva av den. Det gick ju ganska långsamt tills någon kom på den briljanta idén att en person skulle läsa högt och så skulle de andra sitta i grupp och skriva ner det de hörde. Kopieringen kunde alltså på detta vis gå många gånger fortare! Det finns bevis på att vissa skrivare skrev fel när de skulle kopiera texter i Nya Testamentet, för vissa grekiska ord låter väldigt lika. Det handlar dock inte om några större fel. Vi har alltså tillgång till dessa handskrivna kopior, men hur väl stämmer de överens med originalen? Här handlar det alltså om vi överhuvudtaget har tillgång till de ursprungliga evangeliernas innehåll (och inte om innehållet är historiskt tillförlitligt).

Det andra skälet som Gustafsson ger för evangeliernas tillförlitlighet är den väldigt stora mängd avskrifter som finns. Det finns ungefär femtusen stycken. Detta kan jämföras med andra antika texters avskrifter, som vi bara har en handfull av. Robert Price påpekar att det har att göra med biskoparnas litterära preferenser; naturligtvis höll de sina skrivare upptagna med att kopiera skrifter för kyrkobruk medan de fnös åt hedniska verk som Iliaden och Odysséen. Det är sant, men det är knappast relevant i frågan om huruvida de är korrekt avskrivna eller inte. Egentligen är deras antal kanske inte heller så relevant om vi betänker att det var just så det gick till?

Det tredje skälet är det korta tidsavståndet mellan avskrifter och original. Dateringen av originalen är omtvistad, men de flesta tror att evangelierna skrevs någon gång mellan år 70 och år 120. De äldsta och bästa avskrifterna vi har av evangelierna är Chester Beatty-rullarna, som skrevs någon gång mellan år 200-250. (Vi har en bit av Johannesevangeliet som är äldre, men det är så litet att det inte ger någon bra ledtråd om de fyra evangelierna som helheter.) Tidsavståndet mellan original och avskrifter är alltså i runda slängar ca 100-150 år. Det är ett mycket kortare tidsavstånd än det som finns mellan andra antika skrifter och deras kopior, påpekar Gustafsson.

Dessa tre saker talar för att avskrifterna säkert stämmer överens med originalen, menar Gustafsson.

Men sakta i backarna! Jag vet en invändning. Den är ganska enkel: Även om det finns femtusen kopior, finns inte originalen kvar. Femtusen avbilder är egentligen bara avbilder. Om jag aldrig har sett dig kan jag inte vara säker på hur du ser ut, oavsett om det finns fem, femtio eller fem tusen fotografier som sägs föreställa dig. Dessa femtusen avskrifter visar nästan precis samma sak, men visar de hur originalen såg ut? Tänk om de är så lika just därför att det fanns en enhetlig process genom vilken texten standardiserades? Det låter kanske för skeptiskt att hysa den misstanken mot antika skrifter. En sådan skepsis finns inte när det gäller andra verk, kan någon invända. Varför vara så misstänksam när det gäller Nya Testamentet? Historiskt sett har vi faktiskt ett liknande exempel som gäller Koranen. Kalif Uthman som levde samtida med Muhammed fick höra att det diskuterades häftigt angående vilka kopior av Koranen som stämde bäst med originalet. Kopiorna var inte exakt lika i alla viktiga delar. Han lät då samla in alla kopior av Koranen, såg till att nya kopior tillverkades och sände sedan ut dem till alla muslimska provinser. Till deras förvåning var deras olika versioner nu slipade så att de stämde överens.

Vad ska vi säga om en sådan invändning? Kan något liknande ha inträffat i fråga om Nya Testamentet? Det fanns teologiska strider som frestade till att ändra lite i texten så att den skulle stödja den egna ståndpunkten. Det har funnits kristna som har ändrat texter i andra sammanhang, till exempel Josefus text om Jesus som senare kom att kallas Testimonium Flavianum. Det har även förekommit senare ändringar i Bibeln, till exempel ett tillägg om treenigheten i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Det är helt klart en möjlighet att det som hände med Koranen han ha hänt i vår Bibels historia. Vissa forskare anser att den hypotesen har ett stort förklaringsvärde, då den skulle förklara kopiornas stora likhet och det faktum att ingen kopia som gjordes före år 200 finns kvar. Men det är inte alls säkert att det var så. Vi vet helt enkelt inte.

Gustafsson tar dock inte upp någon seriös invändning mot sin ståndpunkt. Han menar att eftersom att Nya Testamentets texter är bättre belagda i manuskripten än alla andra antika texter vi har, så innebär det…

”… att vi kan veta att det som står i våra avskrifter, med mycket stor säkerhet, är det som författarna en gång skrev i originalen.”

Gustafsson verkar inte hysa några tvivel. Han har kanske blivit begåvad med mer tro än jag. För jag tar de skeptiska invändningarna på lite större allvar och säger att jag helt enkelt inte vet. Om jag får gissa tror jag att avskrifterna stämmer trots allt, men säker är jag inte. Varför ska jag välja att tro helt och hållet på något när inget alternativ verkar alltför orimligt? Det är en större fråga som egentligen inte behöver behandlas här, men den kommer liksom ändå och ställer sig bredvid i sådana här sammanhang.

Tror du något om detta och i så fall varför? Är du lika säker som Gustafsson? I så fall, varför?

Om evangeliernas tillförlitlighet

I Dagen den 26/10 intervjuades Stefan Gustafsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, om hans föredrag om bibelsyn. Han menar att bibelsynen diskuteras för lite. Jag håller med honom. Vi har diskuterat en hel del genom åren, några av mina kristna kompisar och jag. Nu diskuterar vi inte så ofta, men då var det andra bullar. Ofta handlade diskussionerna om Gud, det kristna livet och hur vi skulle tolka Bibeln rätt. Men jag var aldrig med om ett enda tillfälle där vi diskuterade vår bibelsyn. Vi analyserade och problematiserade den aldrig. Inte vad jag kan minnas. Det är anmärkningsvärt hur lätt vi – jag – hade accepterat att Bibeln var, med orden Gustafsson använder, ”en kommunikation från Gud”. Men samtidigt är det inte anmärkningsvärt. Många av oss människor orkar inte tänka så fasligt mycket. Att ta saker mer eller mindre för givet är inte ovanligt och vi kristna ungdomar var bara ungefär som folk är mest.

En annan sak jag tog mer eller mindre för givet var evangeliernas tillförlitlighet. Att lyssna nöjt på en Alpha-föreläsning räknas inte direkt som några riktiga efterforskningar. Dock är inte tron på evangeliernas tillförlitlighet en helt annan sak än tron på att Bibeln är en kommunikation från Gud, eftersom att många argument för att Bibeln ska vara just en kommunikation från Gud bl a bygger på att åtminstone vissa delar av evangelierna (som att Jesus kropp efter korsfästelsen blev lagd i en grav avsedd för en person och att den efteråt lämnades tom) måste vara historiskt tillförlitliga.

Men hur som helst vill jag stanna till vid tilltron till evangeliernas historiska tillförlitlighet i deras helhet. Vad finns det för argument för att tro på evangelierna som redogörelser för historiska händelser? Jag kollar i min bokhylla och hittar Kristen på goda grunder av Stefan Gustafsson, som jag köpte när jag gick bibelskola. Han skriver (på s. 95):

Många hävdar i dag att evangelierna är en produkt av den tidiga kyrkans önskan att upphöja Jesus. De beskriver trons Kristus, inte historiens Jesus. I tidsgapet mellan den verklige Jesus och evangelierna kan mycket ha hänt. Beskrivningen av honom har förändrats och överdrivits, händelser och yttranden har broderats ut, material utan historisk täckning har ställts samman med material som går tillbaka till verkliga händelser… Resultatet är att vi egentligen inte vet särskilt mycket om Jesus, vem han var eller vad han stod för. Det går därför knappast att ta ställning till honom. Eftersom denna hållning fått ett så stort genomslag är det nödvändigt att göra en utförlig analys av vad vi faktiskt kan veta.”

Just Stefan Gustafsson är en svensk apologet som många kristna i Sverige känner till. Därför kan det ju vara praktiskt att diskutera evangeliernas tillförlitlighet med utgångspunkt i Gustafssons ”utförliga analys”. Det tänkte jag börja göra i nästa blogginlägg. (Hans analys är egentligen inte så utförlig, men den är i alla fall ett lagomt stort projekt för mig just nu!)

Men först vill jag bara säga att jag vet att det här är ett känsligt ämne. Just evangelierna är en källa till tröst för många. Kan min diskussion om deras tillförlitlighet missuppfattas som en attack mot ankaret för någons personliga tro? Jag vet att både jag och de flesta av mina kompisar vill tro på det som är sant, inte syssla med önsketänkande. De flesta har åtminstone en läpparnas bekännelse till kritiskt tänkande och jag både hoppas och tror att den kommer från hjärtat. Därför känner jag mig fri att bidra med en diskussion utan att misstänka att jag betraktas (åtminstone av dem som känner mig) som fientlig emot något synsätt. Diskussionen om Bibelns tillförlitlighet är annars infekterad med en stark ”vi och de”-känsla. Vi som är ödmjuka inför sanningen och de som inte vill veta av den. Så tänker tyvärr många i de båda lägren om varandra. Men jag och de som eventuellt engageras med mig står en nivå över sådant, tänker jag.

Det ska dock sägas att inte alla kristna lägger en stor vikt vid evangeliernas tillförlitlighet. Det finns liberala kristna som håller fast vid sin kristna tro även om de är skeptiska till evangeliernas historiska tillförlitlighet. Inte sällan tolkar de Jesus uppståndelse på ett andligt sätt. De tänker inte att hans fysiska kropp svävade upp i skyn, utan snarare att han levde vidare på ett helt nytt och andligt sätt bland lärjungarna och de andra som trodde på honom. De tänker att Gud kommunicerar genom Bibeln ändå. På så sätt står deras tro stadig trots att den historisk-kritiska bibelforskningen stormar omkring dem. Många välkomnar den till och med.

Hur stor betydelse har evangeliernas historiska tillförlitlighet för dig och varför?

Är du inte perfekt? Ledsen, då blir det helvetet för dig.

Nu är det dags att tänka fritt. Jag tar upp frågan och ser vart det leder.

När jag i det följande skriver om perfektion är jag medveten om att jag gör en förenkling, som om det går att veta exakt vad det är. Tillämpad etik är dock lika knepig som en snårskog. Låt oss säga att perfektion i detta sammanhang innebär att man är som Jesus och följer alla Guds bud i skriften. Jag är inte så säker på hur man gör det, men låt oss för enkelhetens skull anta att vi kan veta hur vi tillämpar denna konkreta norm i dag.

Min kritik riktar sig delvis mot påståendet om vårt ansvar, men också mot proportionen av konsekvenserna för vad vi oavsiktligt gör.

Jag kan förstå att Gud som är helig inte tål något annat än perfektion. Men kan vi vanliga människor i den här världen vara perfekta? Om inte vi kan vara perfekta är vi inte ansvariga för att vi inte är perfekta. Då förtjänar vi heller inget straff för det. Särskilt inte ett straff av sådana proportioner som helvetet.

Detta relaterar till frågan om arvsynden. Augustinus utvecklade arvsyndsteologin mer än någon annan i västkyrkans historia. Hans försvar mot Pelagius på 300-talet gick bland annat ut på att om vi hade kunnat vara perfekta hade Jesus inte behövt dö för våra synders skull. Hade han inte rätt i det? Och även om vi kunde vara perfekta, skulle en vis och kärleksfull Gud döma oss till ett evigt straff för att vi inte är det? Nej, det verkar orimligt. Kanske en svårt allergisk Gud, men det vore knappast tillbedjansvärt.

Invändning 1: Men vi förtjänar ju helvetet för att vi har gjort uppror mot Gud.

Att vi har gjort uppror mot Gud genom att vara människor är en tolkning, inget som människor medvetet avser. Vi är både själviska och generösa redan som barn, men hur många av oss avser med detta att begå en oändligt svår synd? Ingen! Kan vi som ett alternativ ha deltagit i en synd innan vi föddes, ”i Adam”? Kan Gud ha vetat att vi hade syndat i Adams ställe? Nej, hur rimligt är det att straffas för ett val om man faktiskt inte själv har gjort det? Inte alls rimligt. Är vårt tilltänkta straff inte oproportionerligt? Är det inte ett absurt långt steg mellan konstaterandet att vi redan som små barn inte är perfekta och påståendet att vi förtjänar samma helvetiska straff som djävulen själv? Ja, det är det.

Invändning 2: Men det är Guds prerogativ att göra vad han vill med sin skapelse.

Har inte Gud rätt att göra vad han vill med sin skapelse? Självklart – men om denna Gud vill ha vår kärlek och respekt och inte bara lydnad är det väl inte så klokt? Det är väl inte irrelevant i Guds plan vad vi tänker om, och känner för, Guds handlingar och i förlängningen Gud själv? Jag anser att det är upp till varje ärlig, modig och empatisk människa att hellre protestera än lyda när överhetens ordning går emot ens samvete.

Invändning 3: Men även om det här är grymt gör Gud andra saker som visar att han är god.

Det är sant att man måste se till helheten, men detta är en så pass stor del att den inte går att förbise. Det viktigaste av allt är hur Gud ser på oss, vad vi kan göra åt det och vår framtid. Förresten ska Gud vara god alltid och inte bara för det mesta.

Invändning 4: Men Guds tankar är större än våra. Det är ett mysterium.

Kanske någon säger att Guds vishet är större än våra tankar, vi får bara lita på hans plan. Men jag finner det en opålitlig tillflykt att säga så varje gång man ska utvärdera en teologi. Det leder heller ingenstans förutom rakt in i famnen på den gudsbild man själv har. Det är en tröstande tanke men den är en usel assistent i sökandet efter sanningen. Jag har tagit upp det här.

Finns det någon vettig lösning? Är den enda lösningen att inte tänka på orimligheten i det här om man ska vara kristen?

Nu måste jag plugga, så jag har tyvärr inte tid att svara så mycket på kommentarer under den närmaste tiden. Ha en fin dag!

Förtjänar alla människor helvetet?


Jonathan Edwards (1703-1758) är en mycket ansedd teolog och filosof. Han var renlärig och intellektuell. Han hade också en extremt mörk människosyn.

När han skrev om väckelsen i New England försvarade han känsloargument och att predika skräck när det är nödvändigt, till och med för barn, vilka han menade är som huggormsyngel i Guds ögon om de inte är kristna.

Han predikade den 8 juli 1741 för församlingen i Connecticut över temat Sinners in the hands of an angry God. Många av er har säkert hört talas om denna kända väckelsepredikan. Detta sa han som tillämpning av sitt budskap:

”The God that holds you over the pit of hell, much as one holds a spider, or some loathsome insect over the fire, abhors you, and is dreadfully provoked: his wrath towards you burns like fire; he looks upon you as worthy of nothing else, but to be cast into the fire; he is of purer eyes than to bear to have you in his sight; you are ten thousand times more abominable in his eyes, than the most hateful venomous serpent is in ours.”

”Gud tycker inte att du förtjänar något annat än att bli kastad till helvetet. Du är förhatlig i Guds ögon som ofrälst.” Det låter som något djävulen skulle säga. I dag säger man oftast inte att ofrälsta är förhatliga i Guds ögon.

Att jag inte skulle vara värdig, som i förtjäna, något annat än att bli kastad i helvetet är dock en tanke som är mer än bekant.

Är denna mörka människosyn något som måste tillhöra den kristna tron? Förr fick den tyvärr stärka underlaget för våldet och dödandet under korstågen, häxbränningarna, inkvisitionens dödsdomar med mera. Får den konsekvenser även i dag? Vilka i så fall?

Jag har accepterat tanken på att alla människor förtjänar helvetet ganska länge. Jag vet hur logiken går. Men det är bara det att jag inte riktigt vet om jag kan acceptera förutsättningarna i resonemanget längre. När jag nu läser vad jag trodde förut ryggar jag nästan tillbaka.

Detta är ett tema som jag tänkte spinna vidare på i kommande inlägg.

”Gud är större än oss”- är det ett bra argument?

”- Hur kan Gud ha beordrat dödandet både män, kvinnor och barn? Jag tycker att det verkar helt sjukt.”

”- Hur kan du tro att du kan bedöma hur moralisk Gud är? Gud har per definition rätt att göra så!”

”- Gjorde inte Gud det onödigt svårt för oss när han förmedlade sin livsviktiga uppenbarelse till ett litet folk under bronsåldern i Mellanöstern, så att den kan förväxlas med andra myter på den tiden?”

”- Vem är du att säga så? Guds vägar är högre än våra. De som har öppna hjärtan kommer att ta emot det.”

”- Men är det inte svårt att veta om alla dogmer i skriften verkligen är sanna?”

”- Nej, eftersom att Guds plan är den bästa har han gjort allt tillräckligt tydligt för att vi ska kunna tro.”

Känns det igen? Säkert. Det är vanligt att man resonerar så bland troende. Men oavsett om man är kristen eller inte kristen vill man väl inte lura sig själv med att fylla sin tro med dåliga argument? Är det då ett kvalitativt argument att försvara sin gudsbild genom att säga att ”Gud” är större än mänskligt förnuft och mänskliga värderingar? Med andra ord: kan jag argumentera för min gudsbild genom att säga att ”Gud” är oantastlig? Jag tror inte det. Låt mig utveckla, som Mikal Hjort brukar säga i ”Ingen bor i skogen”.

”Guds” oantastlighet används inte som försvar alla gånger, men det har en tendens att dyka upp när ”Gud” verkar orättvis, våldsam, korkad eller elak.

Betydelsen av begreppet ”Gud” har en inbyggd överlägsenhet jämfört med betydelsen av begreppet ”människa”. ”Gud” är per definition större än allt, åtminstone i monoteistiska föreställningar. ”Gud” är per definition okränkbar, hur vi människor än ifrågasätter ”honom” med vårt förnuft och våra värderingar. ”Guds” oantastlighet används inte som försvar alla gånger, men det har en tendens att dyka upp när ”Gud” verkar orättvis, våldsam, korkad eller elak. För vilken människa kan egentligen argumentera mot ”Guds” oangripbarhet? Ingen, eller hur? Det ligger ju i själva ordet! Vi är ju människor och ”Gud” är Gud! Då är det schysst att använda det som argument för sin gudsbild! Eller?

Det verkar vara precis vad många gör. De tänker inte ens på att de själva likställer sin gudsbild med ”Gud” och därefter motiverar sin gudsbild på basis av just detta. Det är ett lömskt cirkelargument. Det är därför det finns så gott om oantastliga gudsbilder och så ont om rimliga gudsbilder, enligt min mening. Vad tycks om de här resonemangen?

”- Undrar du som Jehovas vittne i hemlighet varför ‘Gud’ är så himla trångsynt? Sluta undra – ‘Gud’ är inte trångsynt därför att det är ‘Gud’ som utgör normen för rättfärdighet. Det är ju fullkomligt logiskt. Sluta tvivla på ‘Gud’, tvivla istället på dina underlägsna, mänskliga värderingar.”

”- Undrar du, muslim, varför Allah verkar så orättvis? Sluta häda – han är ju ‘Gud’ och du är bara en människa! Fall ner inför honom och underkasta dig istället.”

”- Börjar du som sektmedlem tycka att vår gudomliga ledare är galen? Här är svaret: han är ‘Gud’ och du har ingen rätt att kalla honom galen!”

Vad sägs om den här?

”- Undrar du som är kristen varför ‘Gud’ ville ha död på små barn i Gamla Testamentet? Mot vilken moralisk norm ska du jämföra ‘Gud’? Förstår du inte att ‘Gud’ är större än dina värderingar?”

Att säga att ”Gud” är större än dig är alltså inget försvar för en specifik gudsbild – det är ett försvar för alla möjliga gudsbilder. Det börjar bli uppenbart att ”Guds” okränkbarhet bara är ett hinder i vägen för den viktigaste frågan: vilken gudsbild förtjänar att kallas ”Gud”? Finns det ens någon gudsbild som förtjänar detta epitet?

Det är när vi ställer de frågorna som diskussionen kan bli intressant. De innebär att vi måste bedöma rimligheten i gudsbildernas handlingar och ord. För att göra det kan vi inte använda ”Guds” oantastlighet som argument – det kan nämligen tillämpas på alla gudsbilder! När vi inser det kanske vi vågar bedöma hur rimligt det är att kärlekens ”Gud” befaller att folk på bronsåldern ska döda barn? Eller att dödande av dessa barn skulle vara nödvändigt för att de som tror ska kunna frälsas från ett evigt helvete?

Det är egentligen smärtsamt logiskt: om man omfamnar en gudsbild för att den verkar rimlig, måste man också kunna överge en gudsbild för att den verkar orimlig!

Det är så lätt för oss att tänka att vi inte kan bedöma ”Gud” själva – men konflikten står inte mellan ”Gud” och oss, utan mellan olika gudsbilder som kanske eller kanske inte enbart är påhittade av människor. Det är egentligen smärtsamt logiskt: om man omfamnar en gudsbild för att den verkar rimlig, måste man också kunna överge en gudsbild för att den verkar orimlig! Därför kan ingen säga ”du har ingen rätt att bedöma om ‘Gud’ är rimlig eller inte”!

Många tänker nog att ”Gud” faktiskt är oantastlig och att det inte kan hjälpas att man som troende använder det som argument. Jag skulle säga att ja, ”Gud” är oantastlig, men använd det inte som argument för att tro på din gudsbild. De enda argument som gäller för att avgöra vilken gudsbild som är korrekt handlar om hur rimlig den gudsbilden är. Jag är bekymrad över hur många som hålls fast i destruktiva föreställningar om Gud på basis av otaliga varianter av att ”Gud” är oantastlig. Förutom att så många plågas av att rättfärdiga en ”Gud” som verkar vara helt sjuk, finns det många intellektuella personer som håller sin tankeverksamhet fjättrad av att ”Gud” är större än deras tankar. Det är förmodligen väldigt svårt för dem att hålla med mig just nu, men jag skriver det ändå.

Jag vet inte vart mitt nya självförtroende ska leda mig, men det känns bara så skönt att slippa vara rädd för att jag inte kan lita på min egen bedömningsförmåga. Jag har länge upplevt en konflikt mellan mig och en gudsbild som verkar minst sagt konstig. Nu vet jag att det är upp till mig att bedöma rimligheten i den gudsbilden. Det är som balsam i själen. Jag får välja – eller välja bort – en gudsbild utifrån mina egna tankar och värderingar. Underbart. Det får Du också.