Är du inte perfekt? Ledsen, då blir det helvetet för dig.

Nu är det dags att tänka fritt. Jag tar upp frågan och ser vart det leder.

När jag i det följande skriver om perfektion är jag medveten om att jag gör en förenkling, som om det går att veta exakt vad det är. Tillämpad etik är dock lika knepig som en snårskog. Låt oss säga att perfektion i detta sammanhang innebär att man är som Jesus och följer alla Guds bud i skriften. Jag är inte så säker på hur man gör det, men låt oss för enkelhetens skull anta att vi kan veta hur vi tillämpar denna konkreta norm i dag.

Min kritik riktar sig delvis mot påståendet om vårt ansvar, men också mot proportionen av konsekvenserna för vad vi oavsiktligt gör.

Jag kan förstå att Gud som är helig inte tål något annat än perfektion. Men kan vi vanliga människor i den här världen vara perfekta? Om inte vi kan vara perfekta är vi inte ansvariga för att vi inte är perfekta. Då förtjänar vi heller inget straff för det. Särskilt inte ett straff av sådana proportioner som helvetet.

Detta relaterar till frågan om arvsynden. Augustinus utvecklade arvsyndsteologin mer än någon annan i västkyrkans historia. Hans försvar mot Pelagius på 300-talet gick bland annat ut på att om vi hade kunnat vara perfekta hade Jesus inte behövt dö för våra synders skull. Hade han inte rätt i det? Och även om vi kunde vara perfekta, skulle en vis och kärleksfull Gud döma oss till ett evigt straff för att vi inte är det? Nej, det verkar orimligt. Kanske en svårt allergisk Gud, men det vore knappast tillbedjansvärt.

Invändning 1: Men vi förtjänar ju helvetet för att vi har gjort uppror mot Gud.

Att vi har gjort uppror mot Gud genom att vara människor är en tolkning, inget som människor medvetet avser. Vi är både själviska och generösa redan som barn, men hur många av oss avser med detta att begå en oändligt svår synd? Ingen! Kan vi som ett alternativ ha deltagit i en synd innan vi föddes, ”i Adam”? Kan Gud ha vetat att vi hade syndat i Adams ställe? Nej, hur rimligt är det att straffas för ett val om man faktiskt inte själv har gjort det? Inte alls rimligt. Är vårt tilltänkta straff inte oproportionerligt? Är det inte ett absurt långt steg mellan konstaterandet att vi redan som små barn inte är perfekta och påståendet att vi förtjänar samma helvetiska straff som djävulen själv? Ja, det är det.

Invändning 2: Men det är Guds prerogativ att göra vad han vill med sin skapelse.

Har inte Gud rätt att göra vad han vill med sin skapelse? Självklart – men om denna Gud vill ha vår kärlek och respekt och inte bara lydnad är det väl inte så klokt? Det är väl inte irrelevant i Guds plan vad vi tänker om, och känner för, Guds handlingar och i förlängningen Gud själv? Jag anser att det är upp till varje ärlig, modig och empatisk människa att hellre protestera än lyda när överhetens ordning går emot ens samvete.

Invändning 3: Men även om det här är grymt gör Gud andra saker som visar att han är god.

Det är sant att man måste se till helheten, men detta är en så pass stor del att den inte går att förbise. Det viktigaste av allt är hur Gud ser på oss, vad vi kan göra åt det och vår framtid. Förresten ska Gud vara god alltid och inte bara för det mesta.

Invändning 4: Men Guds tankar är större än våra. Det är ett mysterium.

Kanske någon säger att Guds vishet är större än våra tankar, vi får bara lita på hans plan. Men jag finner det en opålitlig tillflykt att säga så varje gång man ska utvärdera en teologi. Det leder heller ingenstans förutom rakt in i famnen på den gudsbild man själv har. Det är en tröstande tanke men den är en usel assistent i sökandet efter sanningen. Jag har tagit upp det här.

Finns det någon vettig lösning? Är den enda lösningen att inte tänka på orimligheten i det här om man ska vara kristen?

Nu måste jag plugga, så jag har tyvärr inte tid att svara så mycket på kommentarer under den närmaste tiden. Ha en fin dag!

Annonser