Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek

20130424-105709.jpg

Jag har tänkt en del på vad jag allra helst vill att Isabella ska få av mig som förälder. Det är en bekräftelse på att hon inte behöver skämmas för att hon är den hon är. Hennes inre system, hennes reaktioner och känslor, är inte fel. Hennes inre kompass ska hon kunna lita på.

Det kan låta självklart, men ändå finns det välmenande föräldrar som låter barnen utveckla en känsla av att de inte duger. De kanske till och med aktivt, med ord och handlingar, förstärker den känslan. Till exempel sker detta när en vuxen talar om för barnet att ”sluta vara ledsen nu”. Eller när barnet gråter och ropar förtvivlat och ingen kommer och tröstar – gång på gång. Barnen börjar känna skam. Skam är en känsla av att ”jag är fel” på något sätt. Det jag är och känner, mina reaktioner, min längtan – är inte välkommet. Det måste jag gömma undan. Det finns många ”väluppfostrade” barn som för stunden slutar uttrycka sig till föräldrarnas lättnad. De vet inte att det som just då har tryckts undan fortfarande finns kvar. Det kommer att träda fram i form av dålig självkänsla, sorg, irritation eller till och med depression.

Jag kommer aldrig att straffa Isabella för att hon reagerar på något. Däremot finns det saker hon inte får göra, men det är en annan sak. Visst, när hon blir arg och skriker kan jag tappa tålamodet. Men jag vill alltid säga förlåt till henne om jag säger eller gör något dumt. Jag vill visa hur man gör, så kommer hon också att lära sig det.

Jag tror att det kommer att resultera i att hon får en stadig grund för en god självkänsla. Hon kommer att bli bra på att ge empati till både sig själv och till andra. Det skulle vara min stolthet. Så sant som det är sagt: Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek.

Jag blev inspirerad att skriva det här när jag fick syn på ännu ett eminent inlägg av Petra Krantz Lindgren (eller rättare sagt, hennes dotter).

Annonser

Provet klart

Nu har jag gjort bort provet och sitter på flygbussen till Arlanda. Det var väldigt nervöst hela tiden, förutom när jag på slutet bara var arg över att det var så stressigt. Klockan är aldrig min vän under prov och som vanligt fick jag chansa på ett antal frågor bara för att jag inte hann tänka klart. Jag fick reda på resultatet direkt och jag är hyfsat nöjd. Jag fick ungefär samma totala poäng som jag hade fått på övningsproven, fastän matten gick snäppet bättre och språkdelen gick lite sämre än förut.

Jag är så himla less nu. Eftersmaken av allt hetsigt plugg sitter fortfarande i, så jag kan inte riktigt glädjas än. Dessutom vet jag ju inte hur långt jag kommer på min poäng. Kommer jag att komma in på programmet jag ska söka? Det vet jag först efter den 15 april när alla har sökt.

Dock var det trevligt att shoppa lite i går på Kista Galleria. Jag inhandlade middag på Little India, kläder på Monki och mat på ICA. Oavsett hur långt jag kommer på provresultatet har jag ett tröstpris: de fina 80-talsinspirerade paltorna från Monkis värld :)

Nu ska det bli underbart att få träffa sötisarna igen och äntligen få komma hem!

20130320-152034.jpg

20130320-152130.jpg

20130320-152229.jpg

Tur att det finns

Tur att det finns viktigare saker här i livet än att lyckas med ett löjligt prov. Detta påminner jag mig om och bygger så ett skyddsnät under den stora, galna utmaningen.

Isabella är så underbar, fin, rolig och duktig. Och ibland superjobbig med världens vassaste röst. Hon har börjat peka och säga titta. Hon försöker säga olika ord men de blir förvrängda, halva versioner av sig själva. Hon är skicklig på att röra sig och peta i saker, men ändå ganska försiktig. Hon är oftast glad och tålmodig men när hon inte vill något tar hon verkligen i och böjer på ryggen så hon blir som en ostkrok. ;)

Nu står hon bredvid mig och äter lite på en kontakt. Det är överraskande många saker jag tillåter numera. Till exempel att kalla Anders för pappa och prata om mig själv i tredje person som ”mamma”.

Nu luktar det bränd pollykladdkaka. Vilken familjeidyll!

Varför i hela friden håller jag på med algebra?

NamnlösSom jag har skrivit tidigare vill jag gärna plugga vidare på masternivå till hösten. Helst Management studies på Stockholms Universitet. Men nu kommer kruxet. Den enda chansen jag har att komma in på det här programmet är att skriva ett hiskeligt intagningsprov. Det kallas för GRE och för att få ett anständigt provresultat ska man helst plugga in tusen svinsvåra engelskaglosor och kunna klura ut massor av olika typer av matteproblem.

Jag började förbereda för provet efter jul och jag trodde skulle räcka hyfsat men det känns tight! Jag skriver om två veckor och nu lägger jag in spurten. Jag pluggar i snitt fem-sex timmar per dag. Det skulle aldrig gå om inte det hade varit för hjälpen jag får av snälla föräldrar och svärmor som kan sköta lillan när nöden kräver.

Det är därför jag är så himla trött nu för tiden. Och osocial. Jag skriver det här i all hast för att eventuellt hinna plugga lite också innan lillan vaknar!

Bilden med matteproblemet är hämtad från magoosh som jag hittade efter ett par veckors googlande. Det är en sida där man för 99 dollar kan bli medlem och få tillgång till förberedelsematerial inför GRE. Det hade ju varit kul att prata med någon om det här och få lite tips genom kontakter, men hela det här jäkla projektet – från val av utbildning till val av övningsmaterial – har varit resultatet av ett digert och ensamt sökande på internet (av den enkla anledningen att ingen jag känner gör sådant här).

Jag ser 2013 som en enda stor ”take-off” till min masterutbildning. Om jag misslyckas får nu hela världen tillgång till den informationen! :) Men vi människor mår bra av att visa att vi inte är så lyckade jämt för varandra och jag vill riskera att föregå med gott exempel. Dessutom är det ju faktiskt kul att blogga och jag hinner inte blogga om något teologiskt eller dylikt just nu, även om jag tänker mycket på det också.

Det känns dock skönt att det finns en till utbildning som jag tycker låter minst lika intressant. Men den håller jag på lite till!

Som illustration och inspiration till att kämpa på lägger jag in en bild av min käre make när han kom i mål efter Vasaloppet i förrgår! :)

AndersVasa

Vikten av valmöjligheter

”- Vad kan man bli när man har läst religionsvetenskap? Religionslärare?”

Den frågan har jag hört många gånger. Det verkar som om många inte vet om att religionsvetare och humanister i allmänhet kan ”bli” massor av olika saker! Eftersom att en kandidatexamen i religionsvetenskap inte är en yrkesutbildning utan en akademisk utbildning är möjligheterna många. Man kan inte bara bli lärare eller forskare. Man kan jobba med människor och samhälle på många olika sätt. Kommunikation, ledarskap och hållbar utveckling är bara några områden. I Sverige finns ett antal masterutbildningar inom olika områden som är möjliga att komma in på för religionsvetare och andra humaniorastudenter. Ute i Europa och övriga världen finns det ännu större möjligheter att helt byta inriktning med sin masterexamen; en religionsvetare kan t ex gå en ettårig masterutbildning till att bli personalvetare.

Hur jag vet det? Jag har googlat. Google är min studievägledare. Och det är klart, är man inte intresserad av det här är det lätt att det går en förbi.

Utbildningen i Management Studies är mitt förstahandsval, helt klart. Dock har min man påmint mig både en och två gånger om att fundera på vad jag vill göra om jag inte kommer in på den. Ett klokt råd. Chanserna att komma in är nämligen inte så stora. När jag mejlade de programansvariga fick jag veta att det var 1300 sökande förra året och att de har ca 50 platser. Det innebär att mer än 96 % av de sökande sållades bort! Även VHS antagningsstatistik visar att utbildningen har ett högt söktryck på få platser, om än inte lika högt. Det sänkte mina förhoppningar om att komma in ganska rejält, även fast jag såklart gör mitt bästa på intagningsprovet (som jag ska skriva mer om senare).

Mina valmöjligheter är egentligen av två typer: att kämpa vidare eller att välja en annan väg. Att kämpa vidare innebär att göra en ny ansökan nästa år om jag verkligen vill det. Att välja en annan väg innebär att börja en annan utbildning till hösten om jag kommer in på den. Jag har faktiskt seriöst funderat på att studera allt ifrån mänskliga rättigheter till miljöfrågor. Seriöst funderat. Jag har funderat av och till i år och månader och dessutom ringt och mejlat olika institutioner över Svea rike.

Att göra sitt bästa och samtidigt vara beredd på att göra något annat om plan A inte lyckas känns väldigt bra. Då kan jag inte riktigt misslyckas. Det är bra med valmöjligheter.

På väg mot ett nytt mål

Jag var 25 år när jag började läsa teologi för att bli präst i Svenska Kyrkan. Men studierna fick ett snöpligt slut när jag en dag stod i min vita fluffiga morgonrock hemma och insåg att jag inte visste varför man ska tro på Bibeln egentligen. Det innebar en personlig och karriärsmässig kris. En annan utväg kunde i och för sig ha varit att bli en väldigt liberal präst, men det kändes helt fel. Vad skulle jag göra?

Ni som följde min gamla blogg vet litegrann, för jag visade glimtar av den historien. Jag provade lite olika saker och till sist bestämde jag mig för att ta min kandidatexamen i religionsvetenskap i alla fall. Jag hade bara några ynka kurser att läsa.

Men sedan då? Vad skulle bli nästa anhalt?

Jag ville ju ha ett jobb. Och inte vilket jobb som helst, utan ett intressant jobb. Ett jobb där en får vara med och påverka i viktiga frågor. Kanske något som rör etik. Kanske göra trevliga affärsresor!

Jag har funderat och funderat och googlat och googlat igen. Denna procedur hade varit mycket trevligare om det hade funnits möjlighet att leta efter masterutbildningar baserat på vilket område man har sin kandidatexamen inom. Jag fattar inte varför den funktionen saknas.

Till slut lyckades jag ändå få ihop en överraskande lång lista över masterutbildningar som jag är behörig till och som kan leda till ett sådant jobb. Men det jag är mest intresserad av heter Management Studies. (General Management på Handelshögskolan hade kanske varit ett ännu bättre alternativ, men det programmet hittade jag för sent, för sista ansökningsdag var den 15 januari.)

För er som inte vet om det redan vill jag berätta att jag tänker söka in på den utbildningen. Jag har hittat ett mål. Hurra! :)

20130220-214809.jpg

Om barn och livets mening

Jag har sett fram emot att bli mamma ända sedan jag var liten. Mest för att det är coolt att en ny person kan komma ifrån mig och pappan förstås. Nu när jag är äldre ser jag fram emot att få barnet av många anledningar. Vårt barn kommer att innebära en stor förändring i våra liv. Vi kommer att lära oss mycket av barnet. Barnet kommer i sin tur förhoppningsvis att lära sig något av oss. :)

Det är förståeligt att föräldrar blir så uppfyllda av lycka och känsla av sammanhang att de ser barnen som meningen med sina liv – i alla fall för en tid. Men hur fantastiskt mitt liv än är, kan jag liksom inte blunda för allt och alla utom min familj. Barnen är en del av det spirande livet på den här planeten. De är levande, precis som vi vuxna. De är dessutom väldigt intelligenta levande varelser. Som sådana tror jag att det bästa de kan göra är att ta hand om livet – inte bara innanför sitt eget villastaket, utan där det behövs och där de kommer åt. Ingen kan rädda världen men alla kan rädda en liten, liten bit av den. Det vill jag göra själv och det vill jag lära mitt barn. Barnen är ju duktiga på att imitera.

Om jag sedan ser på mitt eget liv, tycker jag inte riktigt att tron på barnen som meningen med livet fungerar så bra. Jag vet ju hur jag vill ha det: Jag vill inte vara mina föräldrars huvudprojekt i livet. Det är kvävande. Jag vill inte vara meningen med deras liv, för de är inte meningen med mitt liv. Däremot vill jag ha kärlek, respekt och frihet att leva mitt eget liv. Jag tänker att mitt barn vill det också. Jag kommer inte att leva för mitt barn. Men jag vill leva med det och till slut måste den personen få välja fritt om det vill leva med mig också. Jag vill inte leva för min familj. Men jag vill leva tillsammans med min familj! Jag har skrivit om barnfamiljer och livets mening förut. Det inlägget går att läsa här.

I går kväll på Aktuellt intervjuades Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara. Klippet finns bara uppe till och med den 19 april, men för den som vill höra intervjun börjar den efter 28 minuter. Jag vill citera intervjun här.

Programledaren: ”- Du brukar ju säga: ‘Barn mår framför allt bra om föräldrarna har andra intressen än just barnen’.”
Suzanne Osten: ”- Ja, det är väl…”
Programledaren: ”- Det låter som att svära i vår tid, nästan (skratt)!”
Suzanne Osten: ”- Nä, men det har med livets mening att göra. Att jag tror att människan, det vill säga barnet och du och jag, vi är ju intresserade av mening och ‘vad går det ut på?’. Och därför frågar barnen ofta ‘varför finns jag?’ och ‘vad ska de ha mig till?’. Och jag tror att forskningen visar att alla barn imiterar vuxna. Och om vuxna är intresserade och tror på livet och håller på med viktiga saker och tror på samhället och vill rädda världen, då blir barnen väldigt optimistiska och vill också det. Men att göra barnet till huvudprojekt, det enda man håller på med, det gillar inte barnen. Det skapar ingen luft, ingen frihet, utan jag tror att det är mening barnen vill ha.
 

<- Suzanne Osten. (Källa)

Samtalet går vidare och Osten menar att relationen med barnen ska byggas på kärlek och respekt. Att den ska bygga på ett förtroende. Om barnen får ett förtroende för en behöver man inte kontrollera dem eller hänga över dem ständigt och jämt för att se till så att de inte gör misstag. Hon verkar klok, den där Osten.