Så ni tror att Bibeln blev som den skulle men inte det andra?

Om mina reflektioner över kyrkan och den kristna tron vore en hatt så skulle den ha ett ganska tjockt dammlager där den ligger på hyllan. Men eftersom att jag bloggar igen, ett par teologiskt bevandrade personer läser min blogg och mina kristna vänner ibland ställer intressanta frågor så tänkte jag skriva lite om en sak nu.

Jag pratade med en kompis vid köksbordet för ett tag sedan. Hon har ändrat uppfattning i en kontroversiell kristen fråga och tänker att hennes uppfattning är biblisk, till skillnad från kyrkans uppfattning. Hon menar att kyrkan i vissa frågor har landat i en position som handlar mer om att värna om den egna organisationen framför att följa Bibeln. ”Men visst gjorde kyrkan en del utombibliska grejor redan där i början?”, frågade hon mig eftersom att jag har läst kyrkohistoria. Ordet utombiblisk syftar på sådant som varken är påbjudet eller förbjudet i Bibeln. Säkert visste hon att svaret är ja, men hon ville kanske att jag skulle brodera ut det lite mer.

Visst har kyrkan i alla tider utvecklat traditioner som går utanför det som står i Bibeln. Men den katolska kyrkan fanns före den samling av textmaterial som vi kallar för Bibeln. De som skrev textmaterialet däri, berättelserna och breven, hade ingen gemensam förståelse av att de författade helig skrift. Kanoniseringsprocessen, alltså processen som gick ut på att välja ut vilka berättelser och brev som kyrkan skulle betrakta som autentiska och vilka som inte skulle det, bedrevs av människor i kyrkan. Den tog 300 år. Tror någon att processen var enkel och att svaren var självklara? Det är rätt logiskt att den katolska kyrkan därmed inte sätter skriften som en auktoritet över sig själv. I kyrkans minne finns en medvetenhet om att Bibeln är en mänsklig produkt från författandet av bokstäverna, till kopieringen och till urvalet.

Kyrkan, kanske framför allt den katolska kyrkan, har gjort många tabbar. Men Bibeln blev helt rätt i alla fall. Det är vad många kristna tror. De tror att Gud vägledde processen med att ta fram Bibeln. Då är det rätt intressant att ställa frågan om när Gud slutade förmå att vägleda kyrkan och varför. Min vän hade inget svar på den frågan.

For the unrequited love of God

Jag sitter och jobbar med min C-uppsats och kom över en berättelse som var så gripande och välskriven att jag vill dela med mig av den.

Ett citat:

“I had to lose my faith in humanity before I lost my faith in god, but as painful as it’s been, I’m grateful to free from the fear of hell and original sin, and the feeling of being under 24 hour watch. I was getting really tired of hating myself, and being told to hate other people, for the unrequited love of God.”

http://new.exchristian.net/2012/08/for-unrequited-love-of-god.html

Korta reflektioner om tro

Ett par kommentarer på ett tidigare inlägg fick mig att fundera på det här med tro. Går det att tro på Gud även utan att ha brottats med frågor om Bibelns historicitet? Självklart går det! Jag skulle säga att de flesta kristna tror på Gud även om de inte har tagit in alla olika perspektiv och utvärderat alla väsentliga argument. Som sagt tänkte jag inte så mycket på att bemöta bibelkritik som tonåring. Jag tänker att tron på Gud inte behöver vara beroende av att man är helt övertygad om att vissa teorier håller. Det finns massor av olika kristna och en del är som sagt inte så noga med att berättelserna i evangelierna alla är historiska redogörelser för fakta. De talar ändå om viktiga saker. Först tyckte jag att det lät jättekonstigt att tänka så, men nu har jag åtminstone lite mer förståelse för den tanken.

Vad ska vi säga om att vi finns till? Vissa bryr sig faktiskt inte, men så finns det de som tror på Gud oavsett om de har några hållbara argument eller inte. Det är väl inte så konstigt? Jag har provat att tänka mig ett naturalistiskt universum och det känns inte roligt. Det kanske är något fel på mig, eller så är jag rätt ute.

Sedan kan jag tycka att en sak är lite märklig. Förut var jag noga med att det ska finnas något konkret att gå efter för att man ska kunna lära känna Gud. Detta konkreta är Bibeln. Men jag hade kanske inte riktigt tänkt igenom mina skäl för att tro på hela Bibeln. Egentligen var jag ju inte mer genomtänkt än de som tänkte sig en egen gudsbild. Jag frågade efter skäl för att deras gudsbild var sann, men sällan frågade jag mig själv efter skäl för att min bibelsyn var sann. Jag liksom bara trodde det. Precis som folk bara liksom trodde att det finns en kärleksfull Gud som älskar alla ända in i himlen och kanske inte tycker att olika religioner eller olika sexualitet spelar så stor roll.

När jag nu öppet diskuterar skälen som finns för den bibelsyn jag har haft känns det som om jag provocerar och sticker ut. Men egentligen är det här väldigt nyttigt – i alla fall om man tar det på rätt sätt och håller ut tills det ljusnar. Jag har kommit fram till att mycket av vad jag tyckte var hållbart verkar kunna gå sönder. Men samtidigt har jag fått en oerhört mycket större tillit och ett större hopp.

Om evangeliernas tillförlitlighet – stämmer avskrifterna?

Det första skälet Stefan Gustafsson ger för evangeliernas trovärdighet som historiska redogörelser i Kristen på goda grunder är att det finns en hög samstämmighet mellan avskrifter och original. Vad menas med det? Jo, helt enkelt att de som skrev av evangelierna skrev av dem rätt. På den tiden hade de ju inga kopieringsapparater utan bara skrivare. Med skrivare menas inte de här apparaterna av varierande kvalitet, utan människor som hade som yrke att läsa och skriva. De skötte kopieringen genom att läsa en text och skriva av den. Det gick ju ganska långsamt tills någon kom på den briljanta idén att en person skulle läsa högt och så skulle de andra sitta i grupp och skriva ner det de hörde. Kopieringen kunde alltså på detta vis gå många gånger fortare! Det finns bevis på att vissa skrivare skrev fel när de skulle kopiera texter i Nya Testamentet, för vissa grekiska ord låter väldigt lika. Det handlar dock inte om några större fel. Vi har alltså tillgång till dessa handskrivna kopior, men hur väl stämmer de överens med originalen? Här handlar det alltså om vi överhuvudtaget har tillgång till de ursprungliga evangeliernas innehåll (och inte om innehållet är historiskt tillförlitligt).

Det andra skälet som Gustafsson ger för evangeliernas tillförlitlighet är den väldigt stora mängd avskrifter som finns. Det finns ungefär femtusen stycken. Detta kan jämföras med andra antika texters avskrifter, som vi bara har en handfull av. Robert Price påpekar att det har att göra med biskoparnas litterära preferenser; naturligtvis höll de sina skrivare upptagna med att kopiera skrifter för kyrkobruk medan de fnös åt hedniska verk som Iliaden och Odysséen. Det är sant, men det är knappast relevant i frågan om huruvida de är korrekt avskrivna eller inte. Egentligen är deras antal kanske inte heller så relevant om vi betänker att det var just så det gick till?

Det tredje skälet är det korta tidsavståndet mellan avskrifter och original. Dateringen av originalen är omtvistad, men de flesta tror att evangelierna skrevs någon gång mellan år 70 och år 120. De äldsta och bästa avskrifterna vi har av evangelierna är Chester Beatty-rullarna, som skrevs någon gång mellan år 200-250. (Vi har en bit av Johannesevangeliet som är äldre, men det är så litet att det inte ger någon bra ledtråd om de fyra evangelierna som helheter.) Tidsavståndet mellan original och avskrifter är alltså i runda slängar ca 100-150 år. Det är ett mycket kortare tidsavstånd än det som finns mellan andra antika skrifter och deras kopior, påpekar Gustafsson.

Dessa tre saker talar för att avskrifterna säkert stämmer överens med originalen, menar Gustafsson.

Men sakta i backarna! Jag vet en invändning. Den är ganska enkel: Även om det finns femtusen kopior, finns inte originalen kvar. Femtusen avbilder är egentligen bara avbilder. Om jag aldrig har sett dig kan jag inte vara säker på hur du ser ut, oavsett om det finns fem, femtio eller fem tusen fotografier som sägs föreställa dig. Dessa femtusen avskrifter visar nästan precis samma sak, men visar de hur originalen såg ut? Tänk om de är så lika just därför att det fanns en enhetlig process genom vilken texten standardiserades? Det låter kanske för skeptiskt att hysa den misstanken mot antika skrifter. En sådan skepsis finns inte när det gäller andra verk, kan någon invända. Varför vara så misstänksam när det gäller Nya Testamentet? Historiskt sett har vi faktiskt ett liknande exempel som gäller Koranen. Kalif Uthman som levde samtida med Muhammed fick höra att det diskuterades häftigt angående vilka kopior av Koranen som stämde bäst med originalet. Kopiorna var inte exakt lika i alla viktiga delar. Han lät då samla in alla kopior av Koranen, såg till att nya kopior tillverkades och sände sedan ut dem till alla muslimska provinser. Till deras förvåning var deras olika versioner nu slipade så att de stämde överens.

Vad ska vi säga om en sådan invändning? Kan något liknande ha inträffat i fråga om Nya Testamentet? Det fanns teologiska strider som frestade till att ändra lite i texten så att den skulle stödja den egna ståndpunkten. Det har funnits kristna som har ändrat texter i andra sammanhang, till exempel Josefus text om Jesus som senare kom att kallas Testimonium Flavianum. Det har även förekommit senare ändringar i Bibeln, till exempel ett tillägg om treenigheten i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Det är helt klart en möjlighet att det som hände med Koranen han ha hänt i vår Bibels historia. Vissa forskare anser att den hypotesen har ett stort förklaringsvärde, då den skulle förklara kopiornas stora likhet och det faktum att ingen kopia som gjordes före år 200 finns kvar. Men det är inte alls säkert att det var så. Vi vet helt enkelt inte.

Gustafsson tar dock inte upp någon seriös invändning mot sin ståndpunkt. Han menar att eftersom att Nya Testamentets texter är bättre belagda i manuskripten än alla andra antika texter vi har, så innebär det…

”… att vi kan veta att det som står i våra avskrifter, med mycket stor säkerhet, är det som författarna en gång skrev i originalen.”

Gustafsson verkar inte hysa några tvivel. Han har kanske blivit begåvad med mer tro än jag. För jag tar de skeptiska invändningarna på lite större allvar och säger att jag helt enkelt inte vet. Om jag får gissa tror jag att avskrifterna stämmer trots allt, men säker är jag inte. Varför ska jag välja att tro helt och hållet på något när inget alternativ verkar alltför orimligt? Det är en större fråga som egentligen inte behöver behandlas här, men den kommer liksom ändå och ställer sig bredvid i sådana här sammanhang.

Tror du något om detta och i så fall varför? Är du lika säker som Gustafsson? I så fall, varför?

Om evangeliernas tillförlitlighet

I Dagen den 26/10 intervjuades Stefan Gustafsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, om hans föredrag om bibelsyn. Han menar att bibelsynen diskuteras för lite. Jag håller med honom. Vi har diskuterat en hel del genom åren, några av mina kristna kompisar och jag. Nu diskuterar vi inte så ofta, men då var det andra bullar. Ofta handlade diskussionerna om Gud, det kristna livet och hur vi skulle tolka Bibeln rätt. Men jag var aldrig med om ett enda tillfälle där vi diskuterade vår bibelsyn. Vi analyserade och problematiserade den aldrig. Inte vad jag kan minnas. Det är anmärkningsvärt hur lätt vi – jag – hade accepterat att Bibeln var, med orden Gustafsson använder, ”en kommunikation från Gud”. Men samtidigt är det inte anmärkningsvärt. Många av oss människor orkar inte tänka så fasligt mycket. Att ta saker mer eller mindre för givet är inte ovanligt och vi kristna ungdomar var bara ungefär som folk är mest.

En annan sak jag tog mer eller mindre för givet var evangeliernas tillförlitlighet. Att lyssna nöjt på en Alpha-föreläsning räknas inte direkt som några riktiga efterforskningar. Dock är inte tron på evangeliernas tillförlitlighet en helt annan sak än tron på att Bibeln är en kommunikation från Gud, eftersom att många argument för att Bibeln ska vara just en kommunikation från Gud bl a bygger på att åtminstone vissa delar av evangelierna (som att Jesus kropp efter korsfästelsen blev lagd i en grav avsedd för en person och att den efteråt lämnades tom) måste vara historiskt tillförlitliga.

Men hur som helst vill jag stanna till vid tilltron till evangeliernas historiska tillförlitlighet i deras helhet. Vad finns det för argument för att tro på evangelierna som redogörelser för historiska händelser? Jag kollar i min bokhylla och hittar Kristen på goda grunder av Stefan Gustafsson, som jag köpte när jag gick bibelskola. Han skriver (på s. 95):

Många hävdar i dag att evangelierna är en produkt av den tidiga kyrkans önskan att upphöja Jesus. De beskriver trons Kristus, inte historiens Jesus. I tidsgapet mellan den verklige Jesus och evangelierna kan mycket ha hänt. Beskrivningen av honom har förändrats och överdrivits, händelser och yttranden har broderats ut, material utan historisk täckning har ställts samman med material som går tillbaka till verkliga händelser… Resultatet är att vi egentligen inte vet särskilt mycket om Jesus, vem han var eller vad han stod för. Det går därför knappast att ta ställning till honom. Eftersom denna hållning fått ett så stort genomslag är det nödvändigt att göra en utförlig analys av vad vi faktiskt kan veta.”

Just Stefan Gustafsson är en svensk apologet som många kristna i Sverige känner till. Därför kan det ju vara praktiskt att diskutera evangeliernas tillförlitlighet med utgångspunkt i Gustafssons ”utförliga analys”. Det tänkte jag börja göra i nästa blogginlägg. (Hans analys är egentligen inte så utförlig, men den är i alla fall ett lagomt stort projekt för mig just nu!)

Men först vill jag bara säga att jag vet att det här är ett känsligt ämne. Just evangelierna är en källa till tröst för många. Kan min diskussion om deras tillförlitlighet missuppfattas som en attack mot ankaret för någons personliga tro? Jag vet att både jag och de flesta av mina kompisar vill tro på det som är sant, inte syssla med önsketänkande. De flesta har åtminstone en läpparnas bekännelse till kritiskt tänkande och jag både hoppas och tror att den kommer från hjärtat. Därför känner jag mig fri att bidra med en diskussion utan att misstänka att jag betraktas (åtminstone av dem som känner mig) som fientlig emot något synsätt. Diskussionen om Bibelns tillförlitlighet är annars infekterad med en stark ”vi och de”-känsla. Vi som är ödmjuka inför sanningen och de som inte vill veta av den. Så tänker tyvärr många i de båda lägren om varandra. Men jag och de som eventuellt engageras med mig står en nivå över sådant, tänker jag.

Det ska dock sägas att inte alla kristna lägger en stor vikt vid evangeliernas tillförlitlighet. Det finns liberala kristna som håller fast vid sin kristna tro även om de är skeptiska till evangeliernas historiska tillförlitlighet. Inte sällan tolkar de Jesus uppståndelse på ett andligt sätt. De tänker inte att hans fysiska kropp svävade upp i skyn, utan snarare att han levde vidare på ett helt nytt och andligt sätt bland lärjungarna och de andra som trodde på honom. De tänker att Gud kommunicerar genom Bibeln ändå. På så sätt står deras tro stadig trots att den historisk-kritiska bibelforskningen stormar omkring dem. Många välkomnar den till och med.

Hur stor betydelse har evangeliernas historiska tillförlitlighet för dig och varför?

Del 6: Upplösningen

Ungefär samtidigt som jag upptäckte kristen universalism började jag läsa teologi via Umeå Universitet. Siktet var inställt på att bli präst i Svenska Kyrkan. Jag ville gå tillbaka till rötterna i teologin och få grepp om vad de första kristna trodde på. Jag tänkte att om jag bara grävde tillräckligt djupt skulle jag finna det ursprungliga, det oförvanskade och det sanna.

Efter ungefär ett år av intressanta grundläggande teologiska och religionsvetenskapliga studier började jag läsa koinegrekiska, alltså språket som Nya Testamentet är skrivet på. Vi som gick kursen studerade även exegetik. Det går ut på att lära sig så mycket om en text som möjligt för att tolka den rätt: vem avsändaren är, vilka mottagarna är, vad de trodde på, vilken miljö de levde i, etc. Vi diskuterade den historiske Jesus. Jag insåg hur svårt det är att få en tillförlitlig bild av honom. Jag hittade inget ursprungligt, rent och oförvanskat under alla lager av tolkningar. Ju djupare jag grävde, desto geggigare blev det.

En morgon ställde jag mig frågan om varför jag tror på Bibeln. Varför tror jag att sanningen om Gud och allt annat viktigt finns i den? Jag hade inget bra svar på den frågan. Det kändes som om allt rasade ner under mina fötter. Bara den som har gått igenom något liknande kan förstå. Det var inte bara min verklighetsuppfattning som svajade utan även min relation till den jag värdesatte mest av alla: Gud.

Men jag var inte beredd att släppa min tro så lätt. Jag sökte tröst i kristen apologetik och jag ville bearbeta den här krisen själv. Det som inte filosofie doktorer och andra lärda människor kunde hjälpa mig med, det kunde ingen hjälpa mig med. Jag sökte kunskap, inte förböner eller spekulationer. Trots mitt sökande fann jag inte några övertygande svar. Men istället för att det kändes hemskt att inte veta vad jag skulle tro på började det kännas vettigt. Om jag skulle tro på något överhuvudtaget skulle det krävas starkare skäl än vad jag hade haft. Dessutom insåg jag att jag inte ifrågasatte Gud. Jag ifrågasatte vad andra människor (inklusive de som skrev Bibeln) påstår om Gud.

Det här var ungefär två år sedan. Just nu befinner jag mig ungefär där jag landade då.

För att sammanfatta den här berättelsen: Jag blev en övertygad kristen som tonåring. Jag upplevde att det var en positiv förändring i mitt liv. Men mina upplevelser av en annan teologisk tradition i London, mina möten med oliktänkande, mina reflektioner över helvetet, min upptäckt av kristen universalism och slutligen mina universitetsstudier hjälpte mig att bli mer öppen för olika perspektiv. Trots att jag vet mycket mer än när jag började har jag fler frågor än svar och det känns helt okej.

Som jag skrev i det första inlägget berättar jag detta i syfte att hjälpa dem som går igenom samma slags problem som jag har gått igenom. Jag hoppas att det jag har skrivit kan få vara inspirerande för någon! Kram till er, alla läsare!

Del 5: Kristen universalism

Som jag skrev i det förra inlägget fungerade det inte för mig att tro på helvetet. Som huvudkaraktären i den svenska skräckfilmen Psalm 21, Stockholmsprästen Henrik Hornéus, uttrycker det: ”Jag kan inte tro på en Gud som är mindre barmhärtig än jag själv.” . Jag kände att det var viktigare att följa mitt samvete än att följa en högre makt, oavsett vad som kallas rätt och fel. Nu när jag tänker tillbaka är det tydligt att det var det viktigaste steget jag tog på min väg.

Snart därefter kom jag över en beskrivning av en teologi som kallas för kristen universalism. Dess särdrag är idén om att det inte finns något evigt straff och att Gud faktiskt kommer att lyckas med att få alla till himlen. Först tyckte jag att den verkade vara en misstolkning av diverse bibelverser. Men ju mer jag läste, desto mer intresserad blev jag. Jag kom över frågeställningar jag inte hade funderat på tidigare: Om helvetet vore ett permanent tillstånd av den värsta tänkbara smärta, varför varnade Gud inte sitt älskade folk Israel för detta straff från början? Varför står det så lite om det i Gamla Testamentet? Varifrån kom tron på helvetet? Hur kunde grekiskans Hades (som betecknade ett dödsrike dit alla människor kommer) översättas med ”helvetet” i Bibeln? I ett tidigare inlägg om just min brottning med tron på helvetet skrev jag bland annat att jag började se mig omkring och fann att de självklara svaren inte var så självklara längre.

Jag blev så småningom en kristen som trodde på det större hoppet, som det brukar kallas. Det har funnits (och finns) många framstående teologer, bland andra Karl Barth, som har hoppats på allas frälsning men som inte velat tro på det hoppet. För mig har det aldrig känts som ett alternativ. Skulle jag bekänna min ”klassiskt” kristna tro på helvetet samtidigt som jag skulle försöka hysa ett hopp att den inte var sann? Skulle Gud tillåta allt snack om att han skulle låta folk lida för evigt om det inte var sant? Tillåt mig tvivla, med tanke på all dålig PR som den doktrinen har gett.

Det finns mer att berätta, men det sparar jag till nästa del. Jag skriver ju inte alltför ofta, så ett tips är att prenumerera på bloggen så att ni inte behöver kika in förgäves efter en uppdatering som låter vänta på sig. Kolla i menyn uppe till höger!