Tur att det finns viktigare saker här i livet än att lyckas med ett löjligt prov. Detta påminner jag mig om och bygger så ett skyddsnät under den stora, galna utmaningen.
Isabella är så underbar, fin, rolig och duktig. Och ibland superjobbig med världens vassaste röst. Hon har börjat peka och säga titta. Hon försöker säga olika ord men de blir förvrängda, halva versioner av sig själva. Hon är skicklig på att röra sig och peta i saker, men ändå ganska försiktig. Hon är oftast glad och tålmodig men när hon inte vill något tar hon verkligen i och böjer på ryggen så hon blir som en ostkrok. ;)
Nu står hon bredvid mig och äter lite på en kontakt. Det är överraskande många saker jag tillåter numera. Till exempel att kalla Anders för pappa och prata om mig själv i tredje person som ”mamma”.
Nu luktar det bränd pollykladdkaka. Vilken familjeidyll!
Sofia Franzén 
Hon är ju väldigt söt! Vad stor hon har blivit, vi träffas för sällan för att man ska hänga med riktigt. :)
Så sant, vi ses för sällan :) tänk hur ni har det nu och hur ni kommer att ha det om några månader! Det är stor skillnad! Njut av det som är njutbart :) kram