Om evangeliernas tillförlitlighet – stämmer avskrifterna?

Det första skälet Stefan Gustafsson ger för evangeliernas trovärdighet som historiska redogörelser i Kristen på goda grunder är att det finns en hög samstämmighet mellan avskrifter och original. Vad menas med det? Jo, helt enkelt att de som skrev av evangelierna skrev av dem rätt. På den tiden hade de ju inga kopieringsapparater utan bara skrivare. Med skrivare menas inte de här apparaterna av varierande kvalitet, utan människor som hade som yrke att läsa och skriva. De skötte kopieringen genom att läsa en text och skriva av den. Det gick ju ganska långsamt tills någon kom på den briljanta idén att en person skulle läsa högt och så skulle de andra sitta i grupp och skriva ner det de hörde. Kopieringen kunde alltså på detta vis gå många gånger fortare! Det finns bevis på att vissa skrivare skrev fel när de skulle kopiera texter i Nya Testamentet, för vissa grekiska ord låter väldigt lika. Det handlar dock inte om några större fel. Vi har alltså tillgång till dessa handskrivna kopior, men hur väl stämmer de överens med originalen? Här handlar det alltså om vi överhuvudtaget har tillgång till de ursprungliga evangeliernas innehåll (och inte om innehållet är historiskt tillförlitligt).

Det andra skälet som Gustafsson ger för evangeliernas tillförlitlighet är den väldigt stora mängd avskrifter som finns. Det finns ungefär femtusen stycken. Detta kan jämföras med andra antika texters avskrifter, som vi bara har en handfull av. Robert Price påpekar att det har att göra med biskoparnas litterära preferenser; naturligtvis höll de sina skrivare upptagna med att kopiera skrifter för kyrkobruk medan de fnös åt hedniska verk som Iliaden och Odysséen. Det är sant, men det är knappast relevant i frågan om huruvida de är korrekt avskrivna eller inte. Egentligen är deras antal kanske inte heller så relevant om vi betänker att det var just så det gick till?

Det tredje skälet är det korta tidsavståndet mellan avskrifter och original. Dateringen av originalen är omtvistad, men de flesta tror att evangelierna skrevs någon gång mellan år 70 och år 120. De äldsta och bästa avskrifterna vi har av evangelierna är Chester Beatty-rullarna, som skrevs någon gång mellan år 200-250. (Vi har en bit av Johannesevangeliet som är äldre, men det är så litet att det inte ger någon bra ledtråd om de fyra evangelierna som helheter.) Tidsavståndet mellan original och avskrifter är alltså i runda slängar ca 100-150 år. Det är ett mycket kortare tidsavstånd än det som finns mellan andra antika skrifter och deras kopior, påpekar Gustafsson.

Dessa tre saker talar för att avskrifterna säkert stämmer överens med originalen, menar Gustafsson.

Men sakta i backarna! Jag vet en invändning. Den är ganska enkel: Även om det finns femtusen kopior, finns inte originalen kvar. Femtusen avbilder är egentligen bara avbilder. Om jag aldrig har sett dig kan jag inte vara säker på hur du ser ut, oavsett om det finns fem, femtio eller fem tusen fotografier som sägs föreställa dig. Dessa femtusen avskrifter visar nästan precis samma sak, men visar de hur originalen såg ut? Tänk om de är så lika just därför att det fanns en enhetlig process genom vilken texten standardiserades? Det låter kanske för skeptiskt att hysa den misstanken mot antika skrifter. En sådan skepsis finns inte när det gäller andra verk, kan någon invända. Varför vara så misstänksam när det gäller Nya Testamentet? Historiskt sett har vi faktiskt ett liknande exempel som gäller Koranen. Kalif Uthman som levde samtida med Muhammed fick höra att det diskuterades häftigt angående vilka kopior av Koranen som stämde bäst med originalet. Kopiorna var inte exakt lika i alla viktiga delar. Han lät då samla in alla kopior av Koranen, såg till att nya kopior tillverkades och sände sedan ut dem till alla muslimska provinser. Till deras förvåning var deras olika versioner nu slipade så att de stämde överens.

Vad ska vi säga om en sådan invändning? Kan något liknande ha inträffat i fråga om Nya Testamentet? Det fanns teologiska strider som frestade till att ändra lite i texten så att den skulle stödja den egna ståndpunkten. Det har funnits kristna som har ändrat texter i andra sammanhang, till exempel Josefus text om Jesus som senare kom att kallas Testimonium Flavianum. Det har även förekommit senare ändringar i Bibeln, till exempel ett tillägg om treenigheten i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Det är helt klart en möjlighet att det som hände med Koranen han ha hänt i vår Bibels historia. Vissa forskare anser att den hypotesen har ett stort förklaringsvärde, då den skulle förklara kopiornas stora likhet och det faktum att ingen kopia som gjordes före år 200 finns kvar. Men det är inte alls säkert att det var så. Vi vet helt enkelt inte.

Gustafsson tar dock inte upp någon seriös invändning mot sin ståndpunkt. Han menar att eftersom att Nya Testamentets texter är bättre belagda i manuskripten än alla andra antika texter vi har, så innebär det…

”… att vi kan veta att det som står i våra avskrifter, med mycket stor säkerhet, är det som författarna en gång skrev i originalen.”

Gustafsson verkar inte hysa några tvivel. Han har kanske blivit begåvad med mer tro än jag. För jag tar de skeptiska invändningarna på lite större allvar och säger att jag helt enkelt inte vet. Om jag får gissa tror jag att avskrifterna stämmer trots allt, men säker är jag inte. Varför ska jag välja att tro helt och hållet på något när inget alternativ verkar alltför orimligt? Det är en större fråga som egentligen inte behöver behandlas här, men den kommer liksom ändå och ställer sig bredvid i sådana här sammanhang.

Tror du något om detta och i så fall varför? Är du lika säker som Gustafsson? I så fall, varför?

Annonser

12 thoughts on “Om evangeliernas tillförlitlighet – stämmer avskrifterna?

  1. Håller med om att det är klokt att vara ödmjuk, eftersom vi faktiskt aldrig kan veta HELT bombsäkert vad som försiggick för 2000 år sedan.

    Det att avskrifterna är en stor mängd och att de skrevs 100-150 år efter originalen tycker jag talar för hög tillförlitlighet, även om jag inte är lika säker som Gustavsson verkar vara.
    Om vi ex. skulle göra 5000 avskrifter idag av ett verk från slutet på 1800-talet, så skulle det vara ett rätt stort projekt att göra ändringar/finslipningar i alla 5000 avskrifter som dessutom skulle bli väldigt lika varandra (om vi bara hade dåtidens metoder att tillgå, vill säga). Kyrkan var i och för sig en stor apparat och makthavare på den tiden, men att alla avskrifter skulle likna varandra så mycket och vara ändrade från originalet känns ändå lite långsökt… tror jag. Tyvärr är jag inte så påläst på kyrkohistoria och antiken osv.!

  2. Vilka intressanta funderingar! Jag är inte lika tvärsäker som Stefan, men vill ändå mena att tillförlitligheten är god om än långt ifrån perfekt. Det finns ju faktiskt en ganska stor brist på samstämmighet mellan avskrifterna. Vi har en ”östlig” och en ”västlig” skola, som det brukar kategoriseras inom handskriftforskningen. Plus en massa mindre varianter utöver detta. När man läser nya testamentet på grekiska är skriften fylld av små fotnötter om hur man har viktat olika så kallade ”läsarter”, dvs olika handskrifters varianter på ett visst ställe. Ibland är man väldigt osäker och har tagit hjälp av väldigt tidiga översättningar till syriska, grekiska, latin och så, samt kyrkofäders citat av eller kommentar till ett visst ställe. Ibland är man mer säker, men visar att det FINNS en annan variant i vissa handskrifter. Det finns också en omfattande forskning kring de olika varianterna av ”fel” som gjorts i handskriftavskrivningen. T.ex. att någon skriver två ställen som är väldigt lika varandra, där författaren upprepar sig lite, men gör ställena mer lika än de är. Det där har någon teknisk term också…

    Vi har alltså inte tillgång till någon originaltext. Och ska inte behandla bibeln som om vi hade det heller. MEN. De variationer som är, är ytterst sällan avgörande för den kristna tron. Alltså om Jesus sa ”sannerligen jag säger er…” eller om han sa ”nu säger jag er” är ju sällan avgörande. (Det där var inte ett faktiskt exempel, men stor del av skillnaderna är av typ den arten).

    Kyrkan på den tiden var heller ingen maktinstitution. Det är först en bit in på 300-talet den allt mer blir det. Kanoniseringsprocessen skedde inte samlat och enhetligt, utan mer organiskt och dynamiskt. Alltså urvalet av skrifter för NT, samt insamlandet av dem. Det fanns ingen sådan makt som kunde avgöra det för hela kyrkan. Inte ens när påvedömet växte sig starkare ett par hundra år senare skulle det ha kunnat tvinga på östkyrkan något sådant. Till råga på allt har vi de kyrkor som av olika orsaker skildes från de ”klassiska” katolska och ortodoxa – kopter, österns kyrka (syrisk), nestorianer mm som förvisso kan ha skrifter som avviker på en del punkter (och främst teologi som är annorlunda) men som ändå i grund och botten har samma budskap.

    För mig innebär kunskapen om de här sakerna att jag blir mycket mer ödmjuk inför bibelordets ”fasthet”. Bibeln är en del av en tradition, en produkt av de gemenskaper som levde i kristi efterföljd och firade gudstjänst tillsammans. Där blev skriften till. Gemenskapen och traditionen föregår dock skriften, och har genom historien burit tolkningen av det, genom det liv man levat. Det är inget stort problem för mig att det finns variationer i texterna, snarare ger det utrymme att få tänka lite olika. Jag menar vi har ju fyra evangelier som ibland också motsäger varandra.

    Det blev en väldigt lång kommentar. Hoppas den går att läsa ändå. Allt gott, jag ser fram emot dina fortsatta funderingar!

  3. Kul att se era kommentarer! Tack Pär, för ditt förtydligande. Kul att ha en dialog med en teolog. Och jag kan säga till Hanna också att du får gärna ”bomba” min blogg med kommentarer :) Önskar också att vi hade kunnat prata mer över en kopp te! Det får vi kanske göra framöver! :) Just nu har jag en del annat att göra, så det här får bli allt jag skriver den här gången…

  4. OK jag tar tillbaka att kyrkan var en stor maktapparat, det hade jag ju inte koll på att det var först senare den blev det.
    Som sagt, borde bli mer påläst!

    • Kyrkan behöver i och för sig inte ha varit en stor maktapparat för att den ”skeptiska hypotesen” ska stämma, för under tiden fram till år 200 fanns det inte femtusen kopior för kyrkan att finslipa. Undrar hur många som kan ha funnits då? Jag vet bara en större samling kopior och det är de som finns i den här Chester Beatty-rullen… Men jag tycker ändå inte att vi har tillräckligt starka skäl för att misstänka att det skedde någon central insamling och ”finslipning”! :)

      • Du skriver ”Men jag tycker ändå inte att vi har tillräckligt starka skäl för att misstänka att det skedde någon central insamling och ”finslipning”!” och jag undrar om du menade att du håller med mig, eller om det blev ett ”inte” för mycket? :)

        Kanoniseringsprocessen var ju en rätt så utdragen affär. I enskilda församlingar figurerade ganska länge en del skrifter som vi idag inte har med i nya testamentet, men som även senare har räknats som ”god andlig litteratur”. T.ex. de tolv apostlarnas lära (didache) och Hermas herde. En helt stadfäst kanon för NT får vi egentligen inte förrän ca år 400, i samband med att Hieronymus gjorde sin översättning till latin (versio vulgata) som sen kom att bli normerande för västkyrkan. 300-talet innebar en centraliserande process för hela kyrkan, med allt mer makt placerad hos biskoparna, som ju delvis fick en roll som samlande gestalter för hela samhället, inte bara kyrkan. Och där sker också en stor del av vår kanonisering. Kyrkomötet i nicea (325) skedde ju till stor del för att kejsar Konstantin ansåg att oenigheterna teologisk i kyrkan var ett hot för enheten i hans rike. Innan dess hade kyrkan oftast kunnat leva med oenigheter. Och de som stack av för mycket, tja, de var väl villolärare, men det innebär inget värre än att man uteslöts ur kyrkan. I och med 300-talet kan det också börja innebära landsflykt och fängslanden. Fruktansvärt.

        Så långt kan jag alltså ge dig rätt i att det kan ha förekommit vissa grader av samlande och redigerande process i den tiden. MEN. Skrifterna så som vi känner dem förelåg ju redan ett par hundra år innan. De flesta församlingar var redan innan år 200 hyfsat ense om de flesta av de skrifter som skulle ingå. Och som sagt – variationerna handskrifterna emellan är inte nog stora för att orsaka avgörande skillnader i tron. De stora striderna mellan teologier i kyrkan har (precis som även nu) inte handlat om att man haft olika skrifter, utan hur man har tolkat skrifterna.

        Skulle själv behöva fördjupa mig på det här kapitlet… Tord Fornberg har skrivit en intressant bok (som jag inte läst) som heter ”Det trovärdiga vittnet” och som handlar om sådana här saker. Fördelen med boken är att Tord har ett annat perspektiv än Stefan Gustavsson. Han är inte främst apologet utan exeget, en oerhört kunnig bibelforskare i den historisk-kritiska skola som faktiskt dominerar på våra universitet.

        • Jag håller med dig, så jag menade som jag skrev :) Jag kan tänka mig att de som inte håller med oss menar att det kan tänkas (som sagt, det är endast en hypotes!) att man slipade till texterna före år 200. Detta har alltså ingenting alls att göra med kanoniseringen. Men men, jag vet inte mycket om den hypotesen. Att det har hänt en liknande grej med Koranen har vi ju faktiskt bevis för, så vitt jag har förstått det. Men om det hade skett med texterna i Bibeln vore det konstigt om ingen hade skrivit om att insamlingen skedde, som i Koranens fall. Jag är inte någon konspirationsteoretiker :)

          Men det är ju som sagt så att det finns mindre variationer mellan olika läsarter. Det verkar som om vissa delar av evangelisternas berättelser också har redigerats i efterhand. Slutet av Markusevangeliet är ju ett exempel på en efterhandskonstruktion som man inte behöver vara någon inbiten redaktionskritiker för att upptäcka. Man kanske kan sammanfatta med att vi förmodligen har det evangelisterna skrev och mer därtill!

          • Hehe, tja konspirationsteorier har aldrig riktigt varit min grej. :) Minns när en kompis för kanske tio år sedan börjat prata väldigt engagerat om det där med tempelriddarorden. Det var lite innan hela Dan Brown-hysterin. Nå, historien innehåller många intressanta överraskningar, men oftast handlar det mer om tolkning och perspektiv än om faktiska mörkläggningar. Källor från förlorarsidan (”vinnaren skriver historien”) finns oftast, problemet är att vi inte bryr oss om att läsa dem.

            • Sant, vi bryr oss sällan om att se saker ur förlorarsidans perspektiv… Sorry att du inte fick se hela min kommentar först. Jag redigerade bara slutet lite, för jag tyckte att den, likt Markusevangeliet, slutade för abrupt ;)

              • Ja, de sprang rädda därifrån, sa inget till någon. (Ungefär, parafraserar här). Underbart slut! Jag tror faktiskt att Markus slutade så från början, men att kopiatorerna senare försökt släta ut det. Markus är nog en muntlig berättelse först, som skulle ha en cliffhanger.

                Vi har ju fler spår av redigeringar. Slutkapitlet i Johannes. Paulus, som vid något tillfälle skriver ”det här skriver jag med egen hand” typ, så att vi vet att det är någon annan som han dikterar för, kanske till och med någon gång har sagt ”du vet, skriv så här som jag brukar säga om den där saken, lägg till det där och hälsa till dem” till en lärjunge (timotheus?) som sen sedan själv utfört skrivandet.

                Det där är utmanande, framförallt för en strikt fundamentalistisk bibelsyn. Men nyttigt.

  5. Nä, otroligt svårt att veta… eller är det någon som verkligen har forskat, alltså oberoende och objektiv seriös historieforskning, om hur det förelade sig när det gäller ev. finslipning?

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s