Om barn och livets mening

Jag har sett fram emot att bli mamma ända sedan jag var liten. Mest för att det är coolt att en ny person kan komma ifrån mig och pappan förstås. Nu när jag är äldre ser jag fram emot att få barnet av många anledningar. Vårt barn kommer att innebära en stor förändring i våra liv. Vi kommer att lära oss mycket av barnet. Barnet kommer i sin tur förhoppningsvis att lära sig något av oss. :)

Det är förståeligt att föräldrar blir så uppfyllda av lycka och känsla av sammanhang att de ser barnen som meningen med sina liv – i alla fall för en tid. Men hur fantastiskt mitt liv än är, kan jag liksom inte blunda för allt och alla utom min familj. Barnen är en del av det spirande livet på den här planeten. De är levande, precis som vi vuxna. De är dessutom väldigt intelligenta levande varelser. Som sådana tror jag att det bästa de kan göra är att ta hand om livet – inte bara innanför sitt eget villastaket, utan där det behövs och där de kommer åt. Ingen kan rädda världen men alla kan rädda en liten, liten bit av den. Det vill jag göra själv och det vill jag lära mitt barn. Barnen är ju duktiga på att imitera.

Om jag sedan ser på mitt eget liv, tycker jag inte riktigt att tron på barnen som meningen med livet fungerar så bra. Jag vet ju hur jag vill ha det: Jag vill inte vara mina föräldrars huvudprojekt i livet. Det är kvävande. Jag vill inte vara meningen med deras liv, för de är inte meningen med mitt liv. Däremot vill jag ha kärlek, respekt och frihet att leva mitt eget liv. Jag tänker att mitt barn vill det också. Jag kommer inte att leva för mitt barn. Men jag vill leva med det och till slut måste den personen få välja fritt om det vill leva med mig också. Jag vill inte leva för min familj. Men jag vill leva tillsammans med min familj! Jag har skrivit om barnfamiljer och livets mening förut. Det inlägget går att läsa här.

I går kväll på Aktuellt intervjuades Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara. Klippet finns bara uppe till och med den 19 april, men för den som vill höra intervjun börjar den efter 28 minuter. Jag vill citera intervjun här.

Programledaren: ”- Du brukar ju säga: ‘Barn mår framför allt bra om föräldrarna har andra intressen än just barnen’.”
Suzanne Osten: ”- Ja, det är väl…”
Programledaren: ”- Det låter som att svära i vår tid, nästan (skratt)!”
Suzanne Osten: ”- Nä, men det har med livets mening att göra. Att jag tror att människan, det vill säga barnet och du och jag, vi är ju intresserade av mening och ‘vad går det ut på?’. Och därför frågar barnen ofta ‘varför finns jag?’ och ‘vad ska de ha mig till?’. Och jag tror att forskningen visar att alla barn imiterar vuxna. Och om vuxna är intresserade och tror på livet och håller på med viktiga saker och tror på samhället och vill rädda världen, då blir barnen väldigt optimistiska och vill också det. Men att göra barnet till huvudprojekt, det enda man håller på med, det gillar inte barnen. Det skapar ingen luft, ingen frihet, utan jag tror att det är mening barnen vill ha.
 

<- Suzanne Osten. (Källa)

Samtalet går vidare och Osten menar att relationen med barnen ska byggas på kärlek och respekt. Att den ska bygga på ett förtroende. Om barnen får ett förtroende för en behöver man inte kontrollera dem eller hänga över dem ständigt och jämt för att se till så att de inte gör misstag. Hon verkar klok, den där Osten.

Annonser

5 thoughts on “Om barn och livets mening

  1. Jag håller helt med om att det inte är sunt att bygga upp hela livet runt sina barn, men samtidigt är det lätt hänt -speciellt när man just fått första barnet- att glömma bort det man tyckte var viktigt innan, eftersom perspektivet verkligen ändras. Dock återkommer det i regel efter ett tag!:-)

    Och jag håller väl även med om att barn inte är meningen med livet som helhet, men när man får dem så får livet ändå en ny mening.

    Det låter nedlåtande att säga ”du vet inte för du har inga barn” och så menar jag absolut inte, men jag vill gärna att du återkommer till det här ämnet efter lilla bebisen är född. För hur man än vänder och vrider på det, så är det omöjligt att ens börja förstå hur mycket kärlek man kan känna innan de är här. Du kommer snart att veta precis vad jag menar! :-)
    Och även om jag inte tror att du ändrar ståndpunkt i frågan så blir det intressant att höra ditt resonemang när lillkusinen kommer och tar oss alla med storm! :-)

  2. Jo, jag tror att vi i grund och botten tänker ganska lika. Problemet är nog att det är svårt att inte röra ihop de två vanligaste sätten att se på uttrycket ”meningen med livet”:

    Det första sättet att se på det är att se det som: Vad är det meningen att JAG ska göra med MITT LIV just nu? Det är ganska enkelt för mig personligen: Jag kommer säkert att bry mig mer om mitt barn än resten av planeten ganska snart efter att det har fötts :) Så funkar ju vi människor rent biologiskt. Ännu ett genidrag av moder natur! För vem skulle vara bättre lämpad att ta hand om mitt barn än jag? Förutsatt att jag faktiskt tar hand om det, alltså.

    Det andra sättet att se på ”meningen med livet” är: Vad är det meningen att VI som mänsklighet ska göra med LIVET i alla generationer? Här menar jag att vi människor bör kunna se till helheten och inte bara till oss själva. Att bara bry oss om oss och våra närmaste har vi gjort nog mycket och det är detta som håller på att förstöra för oss.

    Jag menar helt enkelt att det inte vore så bra för oss som mänsklighet om det första sättet att se på meningen med livet vore det ENDA sättet.

    När det gäller mig personligen, är jag nog den sortens person som skulle bli väldigt deprimerad vid tanken på att sluta ägna mig åt meningen med livet på det andra sättet. Jag kommer säkert inte att ha så mycket tid för det under den första spädbarnstiden, men mentalt är jag bara funtad så att jag inte vill släppa det. Vi är olika. Jag är lite av en meningssökarjunkie. Jag tror inte att barnet kommer att omkonfigurera min hjärna så att jag inte blir det. Så jag tror inte heller att jag ändrar ståndpunkt i frågan, även om barnet kommer att ta oss med storm :)

    • Jag skrev det förra från telefonen, så det blev lite komprimerat! Det var ungefär så som du skrev som jag menade: att barn inte är ”den stora” meningen med livet, men kanske meningen med ens eget liv!

      Att jag tycker att det ska bli intressant att se hur du ser på det här efter du fått barn beror som sagt inte på att jag tror att du ska ändra ståndpunkt, utan mer för att jag minns mina egna erfarenheter. Jag ville inte bli en sån som levde enbart för mina barn, men sen när Lily föddes så hade jag jättesvårt att tycka att nånting annat kändes viktigt. Det har ju som sagt kommit tillbaka senare, men fortfarande känner jag ibland att jag inte orkar engagera mig tillräckligt i andra saker (det kan ju såklart bero på att man har ganska fullt upp under småbarnstiden).

      Vi är,som sagt, olika på den punkten; jag har aldrig sökt nån mening med livet. Men jag gillar att läsa dina tankar kring det och jag tycker att det ska bli intressant att se hur du resonerar kring det när du får det nya perspektivet på livet som barn medför.

      Hos mig själv ser jag nämligen en stor skillnad på före och efter barn; det är så mycket som har ändrats vad gäller åsikter och personlighet (till det bättre hoppas jag!) och jag resonerar på annat sätt i många frågor. Hur mycket som bara är vanlig personlig utveckling vet jag såklart inte, men jag är i alla fall inte densamma.

      Alltså, har jag nån poäng med det här? Jag vet inte. Jag tycker bara att det är en intressant fråga du tar upp, som jag själv inte reflekterat över så mycket, men jag håller med dig på det stora hela. Och jag hoppas som sagt på en fortsättning efter lillan är född! =)

  3. Men åh, nu när jag läser igenom det jag skrev så låter det igen som: ”Vänta bara tills du också får barn, DÅ vet man minsann allt” och det är INTE det jag menar. Jag tror självklart att du har kommit så långt i din personliga utveckling att ett barn inte kommer att ändra hur du är som person. Jag tycks inte kunna få fram det jag menar, så vi får väl diskutera det live nån gång istället! =)

  4. Det låter inte alls så! Kul att läsa dina fina kommentarer! Jag tror att jag förstår ”var du kommer ifrån”, som man säger :) Jag har funderat massor på detta sedan i går, så Anders har fått agera bollplank som vanligt. :) Jag fattar inte längre vad jag menar, eller vad som egentligen menas, med ”livets mening” längre. Är det vad som gör en lycklig? Vad som är ens unika ”kall”? Vad som är det bästa som kan hända en i livet? I så fall kanske det är just att ta hand om det/de barn man får. Ja, det vore nog kul att prata mer om detta live, framför allt sedan vi har fått vårt lilla mirakel :D Det sista jag vill är ju att få det att låta som att jag minsann inte kommer att bry mig om barnet så mycket. Att få barn tror jag kommer att överträffa allt annat jag hittills har varit med om.

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s