Del 3: Funderingarna över det lilla steget mellan helvetet och himlen

Här fortsätter berättelsen om min väg genom trons landskap. (Poetiskt? Pretentiöst? Äh.) Tack för era kommentarer på de föregående inläggen. Jag förstår om jag förlorar en del läsare genom att vara så långsam. Tyvärr finns ofta tankarna hos mig långt före själva skrivandet börjar.

Jag hade alltså blivit kristen och sedan gått igenom min första stora kris när det gällde min kristna tro. Den handlade om det intensiva mötet med vad jag upplevde som en frånstötande teologi i kyrkan i London. (Jag hade dock haft liknande fast mindre problem med tron innan det.)

Nu hade jag kommit tillbaka till Piteå och nästa stora grej hände. Jag lärde känna en kille som inte var kristen och jag blev kär i honom. Men jag hade redan bestämt mig för att jag ville ha en kristen karl. Det kan verka trångsynt att vilja ha någon med samma tro, men det var det egentligen inte. För mig handlade det inte om att jag inte kunde tycka om eller älska icke-kristna lika mycket som kristna. Det handlade inte heller om att jag såg dem som mindre värda. (Bland dem som har stått mig närmast finns det fler icke-kristna än kristna.) Men jag visste att jag aldrig skulle kunna vara tillfreds med att inte kunna dela det som betydde mest för mig med den jag var tillsammans med.

Jag tyckte om honom mer och mer. Han var så himla söt och snäll och cool och fin. Men han var ju inte kristen. Så vad hände? Vi blev tillsammans, såklart. Jag kunde bara inte stå emot mina känslor. Men jag önskade väldigt mycket att han också skulle upptäcka det positiva som tron innebar.

I samband med detta började jag fundera över vad det är som behövs för att en person ska kunna betraktas som kristen. Jag kom fram till att det är att lita på vissa saker om Jesus i sitt hjärta och att be någon typ av förlåtelse- och överlåtelsebön. Jag kände ju till att Gud också vill förvandla vår karaktär till det bättre, men en karaktärsförändring är (enligt luthersk teologi) ett resultat av nåden och inte ett kriterium för att få ta del av den.

En viss tro och en liten bön. Tänk att det bara var det lilla som krävdes för att gå från att vara en medborgare i helvetet till att bli en medborgare i himlen (för att använda CS Lewis bildspråk). Den gemensamma nämnaren för alla kristna är en tro på att Gud ser på dem som förlåtna genom korset. (Det finns fler tolkningar av vad alla kristna har gemensamt, men jag vill inte tjorva till det.) Men det är inte någon gemensam nämnare att gå från att vara hatisk och stolt till att bli kärleksfull och ödmjuk, även om en del upplever det så. Jag tyckte att det kändes lite underligt att… Ja, hur ska jag uttrycka det? Att tro så mycket om så lite, kanske. Att gränsen mellan himmel och helvete går rakt igenom en skara lika sköna och trevliga människor.

(De flesta har väl redan fattat det, men den här killen var ju Anders som jag fortfarande är tillsammans med! Vi är ju till och med gifta! ;))

Annonser

6 thoughts on “Del 3: Funderingarna över det lilla steget mellan helvetet och himlen

  1. Roligt att du delar med dig av dina tankar! Jag tror jag förstår hur du menar i slutet, men för att spegla och se om jag verkligen är med på tåget: Att skillnaden mellan kristna och icke-kristna är ytterst liten när det gäller hur man är moraliskt, beteendemässigt osv?

    Då är ju min nyfikna följdfråga hur du ser på himmel/helvetet efter din resa. Är det två motsatser som handlar om ifall man litar på Jesus eller inte? Helvetet – är det ett fysiskt ställe som man blir skickad till om man inte litar på Jesus? Är det ”berättigat”? Finns det ett helvete? Hur är det helvetet? Vilka superlätta baggisar till frågor va, haha.
    Har ingen aning om hur du tänker, spottar ut lite påståenden som du gärna får bejaka/neka till.
    Min egen syn som kristen är att helvetet är samma sak som att vara skild från Gud, med andra ord vår Far som har skapat oss och älskar oss. Alltså mer som ett platsförhållande när det gäller relationen till Gud (avstånd). Mer ingående än så vet jag inte (tror jag inte).

    Blev bara så himla nyfiken på hur du ser det i nuläget. Om du hellre vill mejla eller ringa, feel free! Saknar dig/er. Hoppas du mår så bra som möjligt under de välsignade omständigheterna. :)

  2. Hej! Ja, det kommer fler inlägg efter detta! Jag kan nästan lova att det inte dröjer 4 månader tills nästa inlägg, peppar peppar!

    Jag vet inte om jag klarar av att förtydliga, för jag känner mig oerhört trög just nu :) Men min poäng är att det kändes underligt att tänka sig att en övergång från mörker till ljus kan ske utan att det liksom märks så mycket. Det händer ju att det märks väldigt tydligt när det gäller hur harmonisk, kärleksfull eller lugn man är, men det märks inte nödvändigtvis på det sättet.

    Jag tänkte skriva på bloggen om hur jag ser på frågorna om himlen och helvetet längre fram, men jag mejlar dig några svar nu!

    Jag saknar dig/er med! Jag har en del krämpor av graviditeten, men nu är det ju bara sex veckor kvar till beräknad födsel! :) Hoppas du mår bra också! Kram

  3. Jag känner verkligen igen mig. Under många år delade jag in människor i kristna/inte kristna och menade nog till och med att icke kristna inte hade något att bidra med. Det låter verkligen hemskt…
    Jag tycker att vi har varit alldeles för fixerade vid den punkt där man blir kristen eller bestämmer sig, jag ser livet som en resa och jag tror inte att det finns någon speciell punkt i mitt liv där jag gick från ena till andra sidan. Om det finns någon gräns så överlåter jag helt och fullt till Gud att reda ut det.

    • Jag håller med om att det kan låta hemskt fördomsfullt. Men jag har ändå full förståelse för att en kristen kan komma fram till att icke-kristna inte har något att bidra med – i alla fall när det gäller andliga frågor – utifrån vissa delar av Nya Testamentet.

      Jag tänker också att även om vägen är viktigast och inte exakt var vi befinner oss på den, finns det i Nya Testamentet allvarliga varningar för att inte vara på rätt väg. Det verkar som om Jesus vill få människor att verkligen fundera över sin situation och göra något åt den om det behövs. Men vad ska en person göra för att vara på rätt väg? Det kanske blir en fixering, men enligt mig en fullt logisk sådan.

  4. Ping: Del 4: Störande tankar « Sofia Franzén

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s