”Gud är större än oss”- är det ett bra argument?

”- Hur kan Gud ha beordrat dödandet både män, kvinnor och barn? Jag tycker att det verkar helt sjukt.”

”- Hur kan du tro att du kan bedöma hur moralisk Gud är? Gud har per definition rätt att göra så!”

”- Gjorde inte Gud det onödigt svårt för oss när han förmedlade sin livsviktiga uppenbarelse till ett litet folk under bronsåldern i Mellanöstern, så att den kan förväxlas med andra myter på den tiden?”

”- Vem är du att säga så? Guds vägar är högre än våra. De som har öppna hjärtan kommer att ta emot det.”

”- Men är det inte svårt att veta om alla dogmer i skriften verkligen är sanna?”

”- Nej, eftersom att Guds plan är den bästa har han gjort allt tillräckligt tydligt för att vi ska kunna tro.”

Känns det igen? Säkert. Det är vanligt att man resonerar så bland troende. Men oavsett om man är kristen eller inte kristen vill man väl inte lura sig själv med att fylla sin tro med dåliga argument? Är det då ett kvalitativt argument att försvara sin gudsbild genom att säga att ”Gud” är större än mänskligt förnuft och mänskliga värderingar? Med andra ord: kan jag argumentera för min gudsbild genom att säga att ”Gud” är oantastlig? Jag tror inte det. Låt mig utveckla, som Mikal Hjort brukar säga i ”Ingen bor i skogen”.

”Guds” oantastlighet används inte som försvar alla gånger, men det har en tendens att dyka upp när ”Gud” verkar orättvis, våldsam, korkad eller elak.

Betydelsen av begreppet ”Gud” har en inbyggd överlägsenhet jämfört med betydelsen av begreppet ”människa”. ”Gud” är per definition större än allt, åtminstone i monoteistiska föreställningar. ”Gud” är per definition okränkbar, hur vi människor än ifrågasätter ”honom” med vårt förnuft och våra värderingar. ”Guds” oantastlighet används inte som försvar alla gånger, men det har en tendens att dyka upp när ”Gud” verkar orättvis, våldsam, korkad eller elak. För vilken människa kan egentligen argumentera mot ”Guds” oangripbarhet? Ingen, eller hur? Det ligger ju i själva ordet! Vi är ju människor och ”Gud” är Gud! Då är det schysst att använda det som argument för sin gudsbild! Eller?

Det verkar vara precis vad många gör. De tänker inte ens på att de själva likställer sin gudsbild med ”Gud” och därefter motiverar sin gudsbild på basis av just detta. Det är ett lömskt cirkelargument. Det är därför det finns så gott om oantastliga gudsbilder och så ont om rimliga gudsbilder, enligt min mening. Vad tycks om de här resonemangen?

”- Undrar du som Jehovas vittne i hemlighet varför ‘Gud’ är så himla trångsynt? Sluta undra – ‘Gud’ är inte trångsynt därför att det är ‘Gud’ som utgör normen för rättfärdighet. Det är ju fullkomligt logiskt. Sluta tvivla på ‘Gud’, tvivla istället på dina underlägsna, mänskliga värderingar.”

”- Undrar du, muslim, varför Allah verkar så orättvis? Sluta häda – han är ju ‘Gud’ och du är bara en människa! Fall ner inför honom och underkasta dig istället.”

”- Börjar du som sektmedlem tycka att vår gudomliga ledare är galen? Här är svaret: han är ‘Gud’ och du har ingen rätt att kalla honom galen!”

Vad sägs om den här?

”- Undrar du som är kristen varför ‘Gud’ ville ha död på små barn i Gamla Testamentet? Mot vilken moralisk norm ska du jämföra ‘Gud’? Förstår du inte att ‘Gud’ är större än dina värderingar?”

Att säga att ”Gud” är större än dig är alltså inget försvar för en specifik gudsbild – det är ett försvar för alla möjliga gudsbilder. Det börjar bli uppenbart att ”Guds” okränkbarhet bara är ett hinder i vägen för den viktigaste frågan: vilken gudsbild förtjänar att kallas ”Gud”? Finns det ens någon gudsbild som förtjänar detta epitet?

Det är när vi ställer de frågorna som diskussionen kan bli intressant. De innebär att vi måste bedöma rimligheten i gudsbildernas handlingar och ord. För att göra det kan vi inte använda ”Guds” oantastlighet som argument – det kan nämligen tillämpas på alla gudsbilder! När vi inser det kanske vi vågar bedöma hur rimligt det är att kärlekens ”Gud” befaller att folk på bronsåldern ska döda barn? Eller att dödande av dessa barn skulle vara nödvändigt för att de som tror ska kunna frälsas från ett evigt helvete?

Det är egentligen smärtsamt logiskt: om man omfamnar en gudsbild för att den verkar rimlig, måste man också kunna överge en gudsbild för att den verkar orimlig!

Det är så lätt för oss att tänka att vi inte kan bedöma ”Gud” själva – men konflikten står inte mellan ”Gud” och oss, utan mellan olika gudsbilder som kanske eller kanske inte enbart är påhittade av människor. Det är egentligen smärtsamt logiskt: om man omfamnar en gudsbild för att den verkar rimlig, måste man också kunna överge en gudsbild för att den verkar orimlig! Därför kan ingen säga ”du har ingen rätt att bedöma om ‘Gud’ är rimlig eller inte”!

Många tänker nog att ”Gud” faktiskt är oantastlig och att det inte kan hjälpas att man som troende använder det som argument. Jag skulle säga att ja, ”Gud” är oantastlig, men använd det inte som argument för att tro på din gudsbild. De enda argument som gäller för att avgöra vilken gudsbild som är korrekt handlar om hur rimlig den gudsbilden är. Jag är bekymrad över hur många som hålls fast i destruktiva föreställningar om Gud på basis av otaliga varianter av att ”Gud” är oantastlig. Förutom att så många plågas av att rättfärdiga en ”Gud” som verkar vara helt sjuk, finns det många intellektuella personer som håller sin tankeverksamhet fjättrad av att ”Gud” är större än deras tankar. Det är förmodligen väldigt svårt för dem att hålla med mig just nu, men jag skriver det ändå.

Jag vet inte vart mitt nya självförtroende ska leda mig, men det känns bara så skönt att slippa vara rädd för att jag inte kan lita på min egen bedömningsförmåga. Jag har länge upplevt en konflikt mellan mig och en gudsbild som verkar minst sagt konstig. Nu vet jag att det är upp till mig att bedöma rimligheten i den gudsbilden. Det är som balsam i själen. Jag får välja – eller välja bort – en gudsbild utifrån mina egna tankar och värderingar. Underbart. Det får Du också.

Annonser

30 thoughts on “”Gud är större än oss”- är det ett bra argument?

  1. Jag tycker, som vanligt, att du resonerar klokt. :)

    Jag misstänker att många kristna och andra troende inte törs kritisera någon de okritiskt (kanske?) lutat sig mot och litat på i vått och torrt, det vore ju som att kristisera sin egen omdömesförmåga och det kan ju vara en smula jobbigt. Och det här är ju inte ens unikt för religiösa, se bara hur trofast vi i unga år litar på våra föräldrar, ända till den dagen vi börjar upptäcka att de faktiskt inte kan och vet allt. För en kort stund raseras vår världsbild men snart breddas den istället och blir så mycket större och så mycket mer. Trots detta fortsätter våra föräldrar att vara en fast punkt i våra liv och vi älskar dem ändå, och de oss…

    Tror på det stora hela att det är ”farligt” att slaviskt följa någon eller något utan att tänka efter och reflektera, det gör oss bara till bättre människor om vi vågar ifrågasätta.

  2. Tack!

    Jag tror att du är rätt ute med att jämföra vår gudsbild med en förälder. Man vill vara lojal mot dem och man har byggt upp så mycket trygghet kring dem. Det är jobbigt att lära sig att man måste tänka själv.

    Men jag kanske ser en skillnad: föräldern är värdefull även om den inte är en auktoritet, men är en inauktoritär gudsbild värdefull? Det kanske beror vad man ska ha den till… :)

    • Föräldrar kan iofs också tappa sin position som värdefull, och ersättas av någon som är mer värdig (tänker vid barnmisshandel av olika slag, missbruk mm.) men visst har du rätt i att en inauktoritär gudsbild inte fyller sitt syfte.

      Kloka kloka du, skulle vara trevlig att träffas över en kopp te… :)

  3. Håller med dig! Det är ingen hit att köpa allt och strunta i att tänka efter om man hittar nåt som verkar orimligt i bilden av Gud. Kritiskt tänkande är bra!

    Själv är jag nog tyvärr den som är lite slö, kanske mest för att jag har mycket annat som fyller min tankeverksamhet på dagarna, ex jobb… :S

    Men min strävan är ändå att ha en bild av Gud som stämmer överens med hur Gud faktiskt och i sanning är, allt annat skulle kännas orimligt! (Om det nu finns en Gud som har skapat oss, så finns det ju också en sann bild av hur Gud är).

    För mig innebär det ju att gudsbilden kanske kan kännas superbra, men också att den kan kännas pyton. Tyvärr blir den ju inte mindre sann för att den känns pyton… då skulle jag nog fortsätta ha den bilden om den vore den som kändes mest rimlig. Just nu är nog den gudsbild som enligt mig känns mest rimlig och trolig också en som får mig att må bra och växa som människa, som tur är. :)

    Ja, det var lite tankar om hur jag ser på det hela :)

  4. Det vill säga – jag håller med dig överlag, ända till sista meningen – jag tycker inte att det är bäst att välja gudsbild utifrån ens värderingar, de behöver inte alltid rimma snyggt ihop med vad man kommit fram till verkar mest troligt och rimligt.

  5. Jag saknar dig med, min vän! :)

    Jag har även en fundering kring det du skriver. Hur menar du med att ens gudsbild ska baseras på det man själv tycker är rimligt (förutom då när det gäller etiska bedömningar)?

    Är inte Gud normen för vad som är förnuftigt? Hur kan vi då låta vårt mänskliga förnuft styra oss överhuvudtaget? Är vi inte beroende av vad Gud uppenbarar som förnuftigt?

    Varför kan man inte säga att en gudsbild inte blir mindre sann för att den känns orimlig, lika väl som för att den känns pyton?

    Min fundering handlar alltså om varför det inte är lika berättigat att basera sin gudsbild på sina värderingar, som på annat man tycker låter rimligt.

  6. Ska fundera lite på dina frågeställningar, är för trött för att tänka just nu! be back :)

    Vill förresten höra om nya läggan, jag ska försöka komma ihåg att ringa någon dag snart!

  7. Etiska bedömningar kan man också göra förnuftsmässigt.
    Det jag kanske snarare menar är att för att komma så nära sanningen som möjligt, tror jag att en intellektuell väg är att föredra framför en emotionell väg.
    har jag förstått det rätt då, att du tycker att man ska forma sin gudsbild lika mycket efter vad som verkar rimligt ur ett intellektuellt persektiv som ur ett emotionellt perspektiv?

    När det gäller att finna sanningen om en annan person, någon man har en relation till, så finns både känsla och tänkande med.
    Ex: Om jag vill ta reda på numret till banken, så hjälper det mig inte närmare sanningen att känna efter vilka siffror som verkar bra, utan att genom logiskt tänkande komma fram till ett bra sätt att ta reda på det med en metod som är tillförlitlig. Jag skulle ex. kunna gå in på eniros webbsida och söka fram numret och sedan testa hypotesen genom att ringa.

    Men om jag är osäker på vad min kompis tycker om mig och vilka intentioner som ligger bakom kompisens handlande, så behövs nog både och. Jag kan ”känna in stämningen” och tyda mina egna känsloreaktioner på något personen säger ex. Men de behöver inte stämma. Först och främst behövs logiskt tänkande för att kunna dra några slutsatser. Med hjälp av det logiska tänkandet kanske jag kan lita på att personens intentioner är goda och välmenande, om jag vet att personen aldrig förut visat tecken på att ogilla mig eller behandla mig dåligt. eller tvärtom!

    Det här är verkligen ingen analogi för relationen Gud – människa, utan bara lite vilda spekulationer om känslornas kontra intellektets förmåga att ta reda på sanningen. hittills är mina slutsatser att det när det gäller en person, vilket Gud är, finns det med ett emotionellt perspektiv men att det logiska tänkandet ändå är avgörande.

    Det viktiga tycker jag är att poängtera att jag är en person och Gud är en annan. Jag kan inte på något sätt helt intuitivt veta vad som är sant om Gud.
    Gud blir normen för det som är förnuftigt eftersom att han alltid vet vad som är rätt, och därför att våra ”förnuft” kommer från och ur honom då vi är hans avbilder. Det här är alltså min tro och har full respekt om du tror något annat!
    Men det betyder absolut inte att vi inte ska använda våra hjärnor, tvärtom.

    Däremot så tycker jag att förnuft är ett farligt begrepp, eftersom att det är något som är oberoende av yttre verifikationer. Exempelvis i vetenskapen, så kan man inte bara lita på sitt förnuft, då skulle vi ju inte behöva experimentera och utvärdera något. då skulle vi ju redan veta allt genom att tänka förnuftigt. Det var nåt vi fick höra på ssk-utbildningen, att det hjälper inte att bara tänka förnuftigt, man måste veta vad som är rätt relaterat till uppdaterad forskning när vi utför en vårdsyssla.

    Hoppas jag har varit lite tydligare; värderingar är nog fel ord, eftersom att värderingarna också ligger på basis av både känsla och tanke.

    Okej, nu blev det en reflektion ändå, jag var nog pigg nog i alla fall. :)

  8. Jag tror inte riktigt jag svarade på dina frågor, men här kommer mitt svar på detta:

    ”Är inte Gud normen för vad som är förnuftigt? Hur kan vi då låta vårt mänskliga förnuft styra oss överhuvudtaget? Är vi inte beroende av vad Gud uppenbarar som förnuftigt?”

    Om vi är skapade av Gud och till hans avbilder antar jag att ursprunget till vårt förnuft är i Gud. Min slutsats blir av det att Gud är normen för vad som är förnuftigt.
    Men däremot tycker jag inte att det är någon bra anledning att sluta tänka och söka sanningen.

    Du skrev också frågan:
    ”Varför kan man inte säga att en gudsbild inte blir mindre sann för att den känns orimlig, lika väl som för att den känns pyton?”

    Det var ju det jag sa :) men antar att du menar att ta bort det andra ”inte”, utgår från det :)

    Mitt svar är därför att sanning definierar jag som något beständigt som inte kan ändra på sig. Om något faktiskt är sant, så ändras det inte för att det inte känns bra.

    Men däremot så behöver det inte vara mindre troligt att något är sant om detta något känns bra.

    Sedan är det ju en filosofisk fråga om vi någonsin kan veta säkert om något är sant, vilket jag tror, men det kanske inte hör till den här diskussionen…

    • Hej igen Hanna,

      Jag har inte kommit mig för att skriva ett blogginlägg om definitionen av emotionella resonemang än. Därför tänkte jag svara här istället, även om det blir lite hafsigare.

      Jag har inte alls anfört ett emotionellt resonemang när jag pratar om att bedöma en gudsbild utifrån tankar och värderingar. Värderingar är inte per definition emotionella och irrationella till sin natur. Värderingar baseras ju på etik, vilken baseras på människosyn och livsåskådning. Inget av detta behöver involvera ”jag bara kände för det”. Tvärtom – ett fungerande värderingssystem är konsekvent och förankrat i observationer av verkligheten.

      Jag blev faktiskt lite beklämd över att en fin och samvetsgrann person som du associerar moralisk indignation med irrationella känslor. :( Hur tänkte du där?

      EDIT: jag tror att jag förstår nu när jag har tänkt efter. Om en gudsbild är normen för det som är klokt och bra är alla reaktioner gentemot dennes handlande irrationella. Men det är inte bara de värderingar som går emot gudsbilden som är irrationella utan även alla övriga tankar. Man anpassar alltså etik och rimlighet till gudsbilden. Detta utvecklar jag här nere.

      Men jag tror ofta att man har en gudsbild för att man känner ett behov av Gud (och gudsbilden specificeras genom att man har blivit uppfostrad i en viss tradition). Ironiskt nog kanske det alltså till viss del ligger en emotionell fallasi (önsketänkande) under hela resonemanget om att invändningar emot gudsbilden är irrationella. /EDIT

      Jag menade faktiskt det jag sa (och båda ”inte” ska vara med): ”Varför kan man inte säga att en gudsbild inte blir mindre sann för att den känns orimlig, lika väl som för att den känns pyton?”.

      Om vår gudsbild är mallen för vad som är förnuftigt kan vi inte lita på vårt förnuft utan får överge vårt förnuft när det inte stämmer överens med vår gudsbild. Vi kan alltså inte lita mer på vårt förnuft än på vår övriga etik. Det vi bedömer som orimligt kan ändå vara rimligt enligt Gud. Gud måste med det resonemanget inte vara rimlig för oss, lika lite som att Gud måste kännas bra för oss.

      Men det blir väl tokigt? Jag tycker att vi ska tillåta våra tankar, inklusive våra värderingar, få fritt spelrum.

      Alltså: våra värderingar är en del av vårt förnuft. Vi kan inte låta vårt förnuft kuvas under en viss gudsbild utan hålla fast vid det och se till vilken gudsbild det leder. Så tänker jag i alla fall. :)

      • Hej Sofia, jag blir också beklämd. Var någonstans i mitt inlägg menar du att jag påstår att moralisk indignation är irrationell? Jag har inte använt ordet irrationell överhuvudtaget.

        Du skriver
        ”Om en gudsbild är normen för det som är klokt och bra är alla reaktioner gentemot dennes handlande irrationella. ”

        Kan du utveckla meningen? Reaktioner gentemot, menar du då åsikter om? Kan du ta ett exempel? Det blir också lite konstigt om du menar ”gudsbildens handlande”, en gudsbild kan ju inte handla. Menar du Guds handlande?

        Jag tycker det är problematiskt att likställa något emotionellt med något irrationellt. Det är inte nödvändigtvis samma sak. Frågan är om emotionella reaktioner kan sägas vara rationella eller irrationella överhuvudtaget. Men jag tror att vi båda två är överens om att känslor inte alltid behöver leda oss fram till det som är sant.

        Du verkar syfta mer på att etiska teorier/idéer kan vägleda till sanningen om verkligheten. Eller har jag missförstått?

        Om det finns en Gud (utgår vi från det i detta samtalet förresten?) som har skapat oss så är Han/Hon någon som står utanför oss själva och som har den rätta och sanna etiken/moralen. Därför finner jag det problematiskt att utgå från sin egen etik när man bildar sin uppfattning om Gud, sanningen och verkligheten. Ser du problemet i detta? Även om min etik är baserad på förnuftsmässiga argument och observationer av verkligheten, så har den inte fullmakt att bedöma hur Gud är eftersom att all etik och moral kommer från honom. Och Han sitter inne med sanningen om etiken. Tycker därför inte att det är hållbart att låta sin egen etik styra gudsbilden, det leder inte nödvändigtvis fram emot en sannare gudsbild. Tycker själv att det verkar mer hållbart att söka sanningen med inställningen att jag kan ha fel, min moral och etik kan vara felaktig, mina förnuftsargument behöver inte stämma. Det finns en sanning och jag själv sitter inte inne med hela.

        När jag dessutom tror att vår Skapare är en personlig Gud som kan interagera och hjälpa mig, så finns det hopp för att jag kan hitta rätt. Han som sitter inne med sanningen kan kommunicera med mig och låta mig bli varse om den.

        ”Om vår gudsbild är mallen för vad som är förnuftigt kan vi inte lita på vårt förnuft utan får överge vårt förnuft när det inte stämmer överens med vår gudsbild. ”

        En gudsbild har ingen makt över vårt förnuft. Det är precis tvärtom, vårt förnuft har gett oss vår gudsbild och har således fritt spelrum.

        ”Gud måste med det resonemanget inte vara rimlig för oss, lika lite som att Gud måste kännas bra för oss.”

        Det håller däremot med om fullt. Var någonstans finner du ett problem/motsättning?

        • Ok, jag ska bara säga att denna kommentar redigerades efter publicering. Hoppas att det är okej så att jag inte förstörde för någons nästan färdiga svar på den :)

          Jag menade bara att det känns tråkigt att mitt resonemang om att bedöma gudsbilder utifrån egna tankar och värderingar associeras till en känslomässig väg som är mindre tillförlitlig (inte en irrationell väg, för det är som du säger inte nödvändigtvis samma sak – eller? :/).

          Jo, jag utgår ifrån att Gud finns! Frågan är bara vilken gudsbild som är korrekt.

          ”Om en gudsbild är normen för det som är klokt och bra är alla reaktioner gentemot dennes handlande irrationella.” = ”Om man tänker sig att det som är klokt och bra per definition stämmer överens med en viss gudsbild är alla egna negativa åsikter om Guds handlande (enligt denna gudsbild) irrationella.” Det kanske blev tydligare. Om inte kan jag försöka komma på ett exempel.

          Jag tror att vår etik borde leda oss till Gud lika mycket (eller lika lite) som vårt förnuft gör det. Jag ser åtminstone inget skäl till att inte anta det. Jag tror faktiskt att vår uppfattning om rätt och fel hjälper oss att sätta tillit till den Gud vi tror på och forma vår gudsbild vare sig vi är medvetna om det eller inte. Exempel kan ges!

          Jag tror också att det finns en sanning men jag tror inte heller att mitt förnuft kan leda mig till hela sanningen.

          Jag uppfattar det som att du förespråkar en intellektuell och förnuftsmässig väg när det gäller att välja gudsbild. Hoppas att jag har förstått det rätt. Jag förstår dock inte varför vår etik är mindre pålitlig än vårt förnuft, om Gud är normen för både det förnuftiga och det etiska.

          Vi ses! God natt!

          PS: Men du min vän, jag har tänkt på det här lite nu och du ska bara veta att även om det känns som om det är lite svårt att kommunicera så här ibland ska du ju veta att jag tycker om dig! Jag avskyr att diskutera över internet när det inte känns trevligt utan mer som en konflikt. Jag vet att du gör ditt bästa för att förstå mig precis som jag försöker förstå dig. Ibland missförstår man ändå men det är ju ingen katastrof. Kul att du kommenterar på min blogg. Extra kul att du är en tjej för det är alldeles för få tjejer som bryr sig om sådant här. :) Kram på dig!

          • Eftersom att jag tydligen inte har något bättre för mig måste jag bara erkänna att ”moralisk indignation” var en väldigt dålig omformulering av ”värderingar”. Jag skyller på att jag inte hade ätit något på hela dagen när jag skrev det :)

            • Haha. :) Det var bara det att jag inte riktigt vet vad indignation betyder!

              Usch. Vill inte erkänna det, men tyvärr har jag nog läst in det där med det emotionella perspektivet. Du nämnde det dock i meningen

              ”Varför kan man inte säga att en gudsbild inte blir mindre sann för att den känns orimlig, lika väl som för att den känns pyton?”

              Eftersom jag missförstod den så fick jag nog in detta med känslor i resonemanget.
              Nu har jag läst ditt ursprungliga inlägg en gång till och fick nästan en aha-upplevelse. Det du vill göra är att skilja mellan Gud och människors anspråk på en viss gudsbild. Och det är ju precis det jag vill säga också.

              Haha, jag tror nog att vi ligger nära varandra i åsikterna, men att vi uttrycker oss lite olika. Även om jag inte förstår allt du skrev så känner jag nu att jag förstår ursprungsinlägget mycket bättre.

              Det är trevligt att tänka med dig och jag tycker inte att du ska ge upp. Fortsätt ifrågasätta och fundera! Du kommer på´t till slut ska du se! Björnkram.

              • Ja, men det var ju skönt att få det utrett, då förstår jag :D Bamsekraaam till dig med vännen!

                Nu ska jag fortsätta läsa i den otroligt upphetsande ekonomibåoka :/

  9. Hej Hanna, kul med ett så utförligt svar. Jag har tyvärr inte tid att svara nu, utan gör det eventuellt senare i ett blogginlägg. Ha det bra! Kram

  10. Dessutom kanske jag ska tillägga: jag tror att jag förstår vad du menar, helt och hållet. Jag skulle också kunna resonera som du om jag inte hade bestämt mig för att ifrågasätta så mycket just nu :)

    • Intressant inlägg. Jag tror du gör klokt i att fortsätta ställa dig frågor och pröva vad du tror på. Kram

  11. Hej Sofia :) Mycket intressant läsning här på din blogg. Jag vill också, som någon annan redan skrivit, säga att jag tror att det är bra att fortsätta tänka kritiskt. Sen vill jag också säg att som jag ser det så har varje människa sin egen sanning. Ta en sån enkel sak som städning, låt tre olika personer städa rent en toalett så kan jag garantera att du får tre olika definitioner om vad ”rent” är. Kram på dig :)

  12. Ping: Kristen tro och kravet på perfektion « Sofia Franzén

  13. Kanske är inte Bibeln ordagrant dikterad av Gud, utan skriven av människor i inspiration av Gud och i sitt sökande efter Gud? Gud har ju inte heller helt uppenbarat sig som den Han är i GT, Gud har vi ju inte lärt känna förrän med Jesus. GT handlar om LÖFTET om att få lära känna Gud, GT handlar om människor som brottas med Gud och sin gudsbild, GT handlar om livet i all sin ofullkomlighet och våra försök att nå fram till Gud på olika sätt. GT är som livet självt och hela den skadade skapelsen, alla tänkbara livets problem finns där, från surrogatmödrar till spermadonatorer, ja ibland tror man knappt det är sant det man läser! Allt som finns i livet och människans villkor tycks finnas med där!
    Jag tror vi ska läsa GT som vi ”läser” livet och ta fasta på det viktigaste där, nämligen LÖFTET om att få lära känna Gud. Jag tror upprättandet av skapelsen och livet och att få lära känna Gud är en process och ett teamarbete genom flera generationer och något som pågår både på jorden och i himlen. Och enligt Bibeln så ser vi ju ännu inte klart, utan enbart grumligt. Men tiden ska komma när vi ser Gud klart, ansikte mot ansikte. Vi befinner oss ännu, på alla plan, i en grumlig
    tillvaro och både vi människor och resten av skapelsen är skadade och kan varken se eller förmedla något helt klart. Ändå är det Guds ord som förmedlas i LÖFTET. Så ser jag på GT, som ett löfte som tar form i en trasig värld, inte att någon där kan förmedla hur Guds sanna natur är, eftersom Jesus inte fötts än.

  14. ”Så ser jag på GT” Mina judiska vänner håller inte med dig här du…

    De menar att Gud uppenbarar sig komplett i ”gt” eller thora som de skulle säga…

    Men vi är ju fria att tolka som vi vill vi kristna.

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s