Är alla sanningsanspråk lika arroganta – eller lika resonliga?

Har inget liv just nu så jag har läst lite mer om sanningsanspråk, med anledning av min vän Hannas blogginlägg och kommentarerna som följde.

Varje påstående är ett sanningsanspråk. Vad jag kan förstå finns det sanningsanspråk som är arroganta, och det finns sanningsanspråk som inte är lika arroganta. Jag skulle alltså säga att svaret på rubriken för detta inlägg är ett klart nej. (Ordet arrogant kanske inte är klockrent, men svenskan är inte så klockren alla gånger. Och det är inte så att alla som kommer med arroganta påståenden måste vara arroganta människor. Hur som haver kan vissa påståenden indikera att den person som yttrar dem inte är så öppen för andra perspektiv än sitt eget.)

Påståendet ”jag tror på Gud” är att göra ett sanningsanspråk på vad man själv tror (det är sant att ”jag tror på Gud”). Denna typ av påståenden kan med fördel kan följas av en motivering. Vad jag kan se är detta inte arrogant. Folk får tro och anse olika saker. De flesta har en uppfattning om ganska mycket. Det vore tråkigt om ingen fick säga ”jag tror… därför att…”. Med den utgångspunkten är möjligheterna goda för en givande och sansad diskussion.

Påståendet ”Gud finns” är däremot en annan sak, åtminstone i min bok. Det är att göra ett sanningsanspråk på den yttersta verkligheten (det är sant att ”Gud finns”). Det är väl möjligt att en människa besitter en sådan kunskap, men jag tror inte att någon har den. Jag känner ju mig själv, min familj och mina vänner – och jag tycker mig se att vi alla är av samma skrot och korn. Om någon påstår ”Gud finns” kan man med rätta säga ”tror du, ja”.

Samma sak gäller givetvis om vi jämför påståendena ”jag tror inte på Gud” och ”Gud finns inte”. Det är väl det som brukar kallas skillnaden mellan mjuk och hård ateism. Det förra är inte arrogant, men det senare är ganska arrogant.

Det finns också en typ av sanningsanspråk som relaterar till det empiriskt verifierbara/falsifierbara (det som går att genom tester och undersökningar bevisa eller motbevisa). Dessa sanningsanspråk borde inte anses vara lika arroganta som dem om den yttersta verkligheten. Bara det faktum att man öppnar för en möjlighet att få sitt påstående falsifierat, säger att man också är öppen för andra perspektiv.

Jag tycker alltså att de som gör påståenden av typen ”så här är det” om den yttersta verkligheten gör sig själva en otjänst. Om man inte ska vara så torr och akademisk kan man ju också erkänna att folk till vardags säger ”Gud finns inte” när de egentligen menar ”jag tror inte på Gud”. Men ska man vara petig så.

Bajs.

Annonser

10 thoughts on “Är alla sanningsanspråk lika arroganta – eller lika resonliga?

  1. Hej!

    Haha, jag har inte heller något liv just nu…
    Allt jag gör är för att undvika plugget. ;)

    Jag såg din kommentar just efter att ha postat en svarskommentar! Det är alltid intressant att gå ännu djupare….

    Tycker du inte att påståendet ”Gud finns” lika gärna kan föregås av ett ”Jag tror att…” som av ett ”Jag vet att…”. Det är inte givet att man gör anspråk på att veta bara för att man uttrycker sig så.

    Jag funderar fortfarande på om det verkligen är arrogant att säga ”Gud finns”. Du säger att folk får tro och anse saker, men är det verkligen taskigt att ”veta” saker? Jag menar, det är ju upp till den andra personen att argumentera och bevisa detta, och man behöver ju aldrig hålla med.

    Det arroganta skulle väl snarare vara att säga ”Gud finns, och du måste ha den åsikten” eller ”Gud finns, och du är dum om du inte tror det”.

    Vad tror du?

  2. Oj, det blev lite långt… :)
    Det är onekligen intressant eftersom jag just har bloggat och funderat på detta.

    Förresten, det vore roligt att höra lite mer om begreppet ”den yttersta verkligheten”. :) Vad du lägger i det?

  3. Påståendet ”Jag tror att X är Y” är ju, precis som du skriver, Sofia, ett sanningsanspråk om mig själv. Förutsatt att jag verkligen hyser detta försanthållande så är påståendet sant. Om jag tror att jultomten är en verklig figur som bor på nordpolen och därför säger ”Jag tror att jultomten är en verklig figur som bor på nordpolen”, då är mitt påstående sant.

    Problemet är att sådana sanningsanspråk – som handlar om mig själv – inte alltid är så intressanta. Ibland är det mer intressant att diskutera själva sakfrågan. Dvs. diskutera påståendet ”X är Y” och huruvida detta är sant. Jag tycker att det blir ganska märkligt om detta påstående inte ska låta sig göras (för att man är ”arrogant” om man gör det).

    Förresten, du skriver ”Om någon påstår ‘Gud finns’ kan man med rätta säga ‘tror du, ja’.” Detta är ett sanningsanspråk som inte gäller dig själv och inte heller är empiriskt verifierbart – är det inte lite arrogant att göra ett sådant påstående? Vem är du att säga att någon (människa) inte kan veta att Gud finns? (Alltså, jag tycker ju inte att det är det minsta arrogant att göra det nämnda påståendet, men enligt de kriterier du skissar i blogginlägget så kan det nog tas så.)

    Vidare skriver du om ”en typ av sanningsanspråk som relaterar till det empiriskt verifierbara/falsifierbara (det som går att genom tester och undersökningar bevisa eller motbevisa)”. Att ett sådan sanningsanspråk är empiriskt verifierbart respektive falsifierbart förutsätter vissa saker om den yttersta verkligheten (exempelvis att yttervärlden existerar). Påståendet ”Det finns en stol i köket” är endast möjligt att verifiera empiriskt om det är sant att yttervärlden existerar, annars existerar varken stolen eller köket. Ett påstående som antas vara empiriskt verifierbart inkluderar alltså ett försanthållande om den yttersta verkligheten. Om det är ”arrogant” att göra påståenden om den yttersta verkligheten, då kan knappast ”empiriskt verifierbara påståenden” vara ett undantag från detta.

    Jag menar även fortsättningsvis att arrogansen inte ligger i ATT göra sanningsanspråk (om annat än mig själv), utan HUR man gör dem. I vardagligt tal kan för övrigt satsen ”Jag tror att X är Y” vara ett sätt att uttrycka påståendet ”X är Y”, på samma sätt som satsen ”X är Y” kan vara ett sätt att uttrycka påståendet ”Jag tror att X är Y”. I vardagligt tal uppfattas sannolikt det förstnämnda som ett ”mjukare” sätt att göra sanningsanspråk om verkligheten (utanför mig själv), så i en vardaglig konversation ser jag inget större problem i att uttrycka sig så, även om det egentligen inte är ”tekniskt korrekt”. (Om jag skulle uttrycka mig så i en filosofiuppsats så skulle jag sannolikt få anmärkningar för det. Dvs. givet att min tes inte de facto handlade om mig själv – fast då skulle uppsatsen sannolikt bli underkänd…)

  4. Hej Hanna och Andreas (och hej Mats!), jag har varit i Umeå ett par dagar och inte haft tillgång till någon dator. Jag vet, visst kan man bli fullt upptagen av att undvika plugga. Jag ska försöka börja plugga nu, skriver terminens sista tenta på torsdag… Men innan dess, en handfull tankar:

    Jag säger förmodligen saker utan att låta dem föregås av ”jag tror att…” väldigt ofta. Det är enklast att säga så även om man inte kan helt säker :) Och ibland blir det tvärtom, som Andreas påpekade.

    Med ”arrogant” menar jag absolut inte ”taskig” (jag skrev ju att ordet ”arrogant” inte är klockrent). Men det är bra att förtydliga; jag menar typ ”någon som tror sig för mycket”.

    Andreas, du problematiserar saken djupare och kommer med intressanta funderingar som inte lämnar något säkert. (Som en sann filosofistudent bör ;))

    Men jag tror fortfarande inte att någon människa borde ta såna gigantiska anspråk som att veta hur det ligger till med den yttersta verkligheten (och då tänker jag på tillvarons stora mysterier, livsåskådningarnas grundföreställningar o.s.v.). Just som subjektiv människa tror jag att det är svårt att göra det. Jag har hört talas om folk som byter livsåskådning, men ingen som går från att anta att omvärlden finns till att tro att vi bara är som hjärnor i glasburkar. Typ.

    Ni får gärna skriva vad ni tycker om det är något mer, men jag nöjer mig nog nu. Alltså, som Andreas brukar säga: ni får sista ordet om ni vill.

  5. Sofia du är klok och jag tror att jag förstår lite hur du tänker. Tycker att det är bra att du avslutar diskussionen när det känns bäst!

    Min fråga blir ju vad det får för konsekvenser om man anser sig veta hela sanningen om tillvaron. Det är det jag är rädd för… Och det är lite av det som jag ville få fram i mitt första inlägg, att det är viktigt att som kristen veta att man inte kan förstå och veta allt, och ha en ödmjuk attityd. För annars tror jag att vi lätt riskerar att uppfylla de rykten och fördomar som finns om oss, som inte är så bra. Men framför allt att förbise människors behov och missa att föra vidare Kristi kärlek.

    Det var allt från mig. Äjmän. :)

  6. Hej, hej!

    Då tar jag chansen. Jag vill dock bara förtydliga följande: Att göra anspråk på att VETA hur det ligger till med den yttersta verkligheten är faktiskt ett annat anspråk än ett sanningsanspråk om hur den yttersta verkligheten är beskaffad. Det första är ett anspråk om mig själv (om att jag har sann, berättigad tro om den yttersta verkligheten), vilket det andra inte är. Man kan göra sanningsanspråk om den yttersta verkligheten utan att samtidigt göra anspråk på att ha kunskap (dvs. vetande – sann, berättigad tro) om den yttersta verklighetens beskaffenhet. (Vid närmare eftertanke vet jag inte om något blev tydligare nu. Det blev kanske bara krångligare? Oh well… :))

    Avslutningsvis… Sofia, har du aldrig träffat en solipsist? :)

  7. Tack Hanna! Amen säger jag också :)

    Andreas: jag tror att jag förstår… Du menar att om man gör ett sanningsanspråk är det för att man tror, inte för att man vet. Eller?

    Haha, en solipsist. Nä, jag kollade upp vad det var nyss. Sjukt.

  8. Sofia: Njae – det kan vara så. Jag menar, helt kort, att utsagan ”X är Y” är något annat än utsagan ”Jag vet att X är Y”. Den första utsagan handlar om X, den andra utsagan handlar om mig.

    (I vardagligt tal förmedlar väl emellertid satsen ”Jag vet att X är Y” ofta utsagan/propositionen ”Det är sant att X är Y och det finns goda skäl att hålla det för sant” – och när jag tänker efter så inser jag att det kanske var det du menade när du skrev ”Men jag tror fortfarande inte att någon människa borde ta såna gigantiska anspråk som att veta hur det ligger till med den yttersta verkligheten”. Fast å andra sidan, har man goda skäl för sitt försanthållande, då är det ju inte att ”tro sig för mycket” om man gör det påståendet. Det är ju snarare när man inte har goda skäl, men ändå påstår sig ha det, som man ”tror sig för mycket”.)

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s