Hur farligt är det att tro fel?

Jag har varit tveksam i några veckor om jag ska posta det här inlägget. Den främsta anledningen har varit att det känns för självklart att det är ointressant att ens ta upp till diskussion. Det låter kaxigt och förmätet, jag vet, men jag känner bara att jag egentligen inte brottas med den här frågan. För mig kändes inte svaret självklart förut, men det gör det just nu (fast jag kan ju ha fel, som alltid). Sedan vet jag att det är oerhört svårt att diskutera sådant här med dem som har bestämt sig för att tro på Bibeln som Guds ord. Det är Bibeln som gäller och inga argument som vädjar till varken förnuft eller känsla om de inte kan motiveras med skriften (och jag talar av egen erfarenhet). Men jag tar ändå upp det bara för att det är viktigt. Hur farligt är det egentligen att ”tro fel”?

Ta ateister och evangelikala kristna. Ateister anser att det värsta som kan hända en kristen är att den personen tolkar världen på ett felaktigt sätt och handlar därefter vilket kan ge negativa konsekvenser. Evangelikala kristna menar däremot att det inte rör sig om en livsåskådning utan om en relation till Jesus Kristus och att fel relation till Jesus gör att man missar enda utvägen från helvetet. Men hur kan det vara rättvist och bra?

Ett vanligt svar är att ”Bibeln säger att det egentligen är en moralisk fråga.” (Det vill säga, Bibelns budskap om Gud och Jesus är uppenbart sant men folk gillar det inte och vill därför inte tro på det.) Men jag väljer att lita på andra människor så som jag vill att de ska lita på mig. Att tro att alla som inte är kristna är oärliga känns sanslöst (men det går att tro på, liksom att din mamma egentligen är en utomjording).

Annars är en vanlig tanke att ”Gud vet att de aldrig skulle ha valt att följa Jesus även om de hade fått veta mycket mer, fått längre tid på sig o.s.v.” Det är att döma människor för saker som de aldrig gjort och det är helt enkelt inte klokt. Så kan man inte göra när man ska tala om varför någon förtjänar ett straff eller en mardrömslik konsekvens.

Till sist ”om det är Guds plan, så är det ändå det bästa fastän vi inte förstår det”. Det är kanske vad de flesta säger i alla de återvändsgränder som finns i teologins värld. Men det är ett i sammanhanget irrelevant påpekande; alla kan gå med på att Gud per definition är bäst och vill det bästa om Gud finns. Det är vad Gud vill som är frågan. Och den är svårbesvarad, för att inte säga omöjlig, för att mänskliga avtryck finns i alla vrår av kyrkans historia och i alla andra religioner också.

Sjunker inte förtroendet för evangelikal kristendom just i och med detta? Hur starka argument det än finns för Jesus uppståndelse så osar det katt när man säger att man kommer till helvetet om man inte tror på den. För i en värld så förvirrande som vår, kan inte valet av livsåskådning vara så ödesdigert. Det kan bara inte vara det, för det är långt ifrån lätt att avgöra. Ofta går tron i släkten också. Alltför många är ganska oreflekterade i sin tro och det är väl inte något att hurra för, men samtidigt är det ofta förståeligt. (Så här har jag tänkt även i mina mest trosvissa perioder då jag upplevt Jesus närvaro som starkast, för så pass mycket empati har jag haft.) Hur tänker ni, mina kristna vänner? Hoppas ni på något annat än Bibelns ”turn or burn”?

Jag vet vad en kristen broder sa. CS Lewis menade att den som söker det goda och sanna kommer att få vara med Gud i evighet, även om de gör det i en annan religion. Men det finns två stora problem med detta. Dels frångår han Bibelns samlade vittnesbörd. Bibeln säger helt enkelt inget i den här stilen. Det är Gud (Jahve) eller förtappelse som gäller. Ingen som dyrkar Baal eller andra hednagudar med uppriktigt hjärta blir räknade som rättfärdiga. Hans andra problem är att många människor kan uppleva att det sanna och goda i livet inte innebär att tro på någon slags övernaturlig makt. Det kan till och med innebära att de utifrån sin egen uppfattning av kärlek, sanning och rättvisa förkastar Bibelns Gud. Oavsett om de fått det om bakfoten kan man inte anklaga dem för att sträva efter det onda, när de ville nå det goda. Och det var ju just intentionerna som Lewis värdesatte.

Annonser

13 thoughts on “Hur farligt är det att tro fel?

  1. Om jag förstår dig rätt så är vi överens om att det finns en motsättning mellan att tro (1) Bibeln är ”Guds ord” och tro (2) det gör inte så mycket om man ”tror fel”. Håller man (1) för sann kan man rimligen inte hålla (2) för sann – och tvärtom. Att den som håller (1) för sann förnekar (2) är således inte så märkligt. Skulle samma person hålla (2) för sann så skulle det på samma sätt inte vara så märkligt om denne förnekade (1).

    Att det är ”oerhört svårt att diskutera sådant här” med någon som har ”bestämt sig” för att tro på (1), det tycks inte alls uppenbart, givet att man är medveten om vad diskussionen gäller. Det går inte diskutera (2) i ett vakuum, som om (2) inte hade någon implikation för (1). Varje diskussion om (2) blir en indirekt diskussion om (1). Detta innebär förstås att diskussionen inte är så ”simpel” som om den endast hade handlat om (2), men jag ser ändå inte varför det skulle vara ”oerhört svårt” att ge någon som håller (1) för sann starkare skäl att hålla (2) för sann (än vad denne har för att hålla (1) för sann), förutsatt att det verkligen finns starkare skäl för (2) än för (1).

    Du nämner en del förklaringar (eller argument) för negationen av (2) och kritiserar dem, men det är inte samma sak som att ge argument för (2). De enda argumenten för (2) jag hittar finns i det nästa sista stycket:

    ”För i en värld så förvirrande som vår, kan inte valet av livsåskådning vara så ödesdigert. Det kan bara inte vara det, för det är långt ifrån lätt att avgöra. Ofta går tron i släkten också. Alltför många är ganska oreflekterade i sin tro och det är väl inte något att hurra för, men samtidigt är det ofta förståeligt.”

    Att kalla det ”valet av livsåskådning” är enligt min mening ganska missvisande. Varken evangelikala, lutherska, reformerta, katolska eller ortodoxa kristna hävdar (vad jag vet i alla fall) att det är valet av livsåskådning som är ”så ödesdigert”. Det ödesdigra är snarare att människor förkastar Gud – och det tycks inte vara särskilt filosofiskt problematiskt att Gud behandlar de som förkastar honom därefter.

    Att världen är förvirrande får du gärna utveckla. Vad menar du med det? Och vad är det som är ”långt ifrån lätt att avgöra”?

    Om man ber snällt kanske man kan få en referens till det där Lewis-resonemanget? :)

  2. Tack för svaret! Jag håller med om första stycket.

    Andra stycket: ja, jo. Diskussionen om varför man tror att Bibeln är Guds ord är anknuten till detta, helt klart, fastän den inte får plats just här. Jag skulle tycka att det var intressant om du tog upp vad du har för skäl att hålla (1) för sann på din blogg någon gång.

    Du skrev: ”Att kalla det ‘valet av livsåskådning’ är enligt min mening ganska missvisande. Varken evangelikala, lutherska, reformerta, katolska eller ortodoxa kristna hävdar (vad jag vet i alla fall) att det är valet av livsåskådning som är ‘så ödesdigert’. Det ödesdigra är snarare att människor förkastar Gud – och det tycks inte vara särskilt filosofiskt problematiskt att Gud behandlar de som förkastar honom därefter.”

    Håller med. Det var det jag menade när jag skrev ”Evangelikala kristna menar däremot att det inte rör sig om en livsåskådning utan om en relation till Jesus Kristus och att fel relation till Jesus gör att man missar enda utvägen från helvetet.” (Och eller hur, fler kristna inriktningar säger ju samma sak.) Enligt många kristnas livsåskådning handlar det inte om en livsåskådning. Det är sigillet på en äkta kristen, typ :) Samma sak är nog sann om alla som tar sin tro på allvar; muslimer, hinduer, you name it. Det är en relation till Gud som man upplever att man har, liksom alla andra i ens egen grupp.

    Att världen är förvirrande… :) Ja du min vän… Det vet jag inte om jag kan utveckla mer än det jag redan har skrivit. Det handlar inte om att alla är förvirrade, men att boten av vår förvirring ofta stavas tillit till något högre, som vi inte kan förstå (eller ett erkännande av att vi inte kan veta allt och det är OK, som många ateister säger) – inte förmågan att avgöra sanningen om den yttersta verkligheten. Vi har ju varit inne på att det som ligger i botten för tron på Gud är att man längtar efter Gud. Det finns en vilja att våga lita på Gud även när goda svar tar slut. Jag trodde att du också hade känt att det är svårt att veta vad man ska tro. Du tycker väl inte att det är enkelt att avgöra sanningen om den yttersta verkligheten? Hur tänker du i så fall? Hur man än gör, så måste man ju erkänna sin subjektivitet.

    CS Lewis framför den tanken i sin bok ”Den stora skilsmässan”. Nu var det några år sedan jag läste den, men jag tror att det är ungefär så.

    Jag kommer att ha fullt sjå med en interpretation de närmaste dygnen, men svara gärna och hav tålamod! :)

  3. Jag skulle också tycka att det var intressant. Vi får väl se. :)

    Jag menar inte att man inte kan kalla kristen tro ‘livsåskådning’. Det kan man visst göra – och ibland föredrar jag det framför ‘religion’. Min poäng var mer att (a) klassisk kristen tro inte säger att det är valet av livsåskådning som är ”ödesdigert”, utan att det ”ödesdigra” är att människor förkastar Gud, samt att (b) det inte tycks vara särskilt filosofiskt problematiskt att Gud behandlar de som förkastar honom därefter. Detta har alltså, som jag ser det, en avgörande betydelse för svaret på frågan om den dubbla utgången är ”rättvis och bra”.

    Egentligen skulle det vara ”rättvist och bra” även om det bara fanns en (1) utgång som bestod i att alla förkastades, eftersom att alla har förkastat Gud. Detta är en implikation av att frälsningen ges av nåd.

    Vidare så skulle det fortfarande vara ”rättvist och bra” om Gud endast visade vissa människor nåd. Ingen människa har rätt till nåd av Gud, och detta faktum påverkas inte av antalet människor som Gud visar nåd.

    Nu tror jag ju emellertid att Gud de facto vill att alla människor ska återvända till honom, och att hans nåd därför är tillgänglig för alla, men detta krävs liksom inte för att det ska vara ”rättvist och bra”. Jag kan i alla fall inte se hur det skulle kunna vara ett krav. (Visa mig gärna!)

    Nej, enkelt är det kanske inte, men jag anser definitivt att Gud är fullt tillräckligt tydlig och att ingen kan ”skylla på” att Gud inte lät sig hittas.

    Ok, tack! Ska lägga den till att-läsa-listan.

  4. Ah, jag gjorde just ett tillägg i min kommentar och hoppades att du skulle hinna se den innan du postade ett svar, men det hade väl inte så stor betydelse för ditt svar. I alla fall, svaret läst och jag återkommer.

  5. Flera gånger, när du har skrivit om dina tankar kring inslag i Bibeln som du inte vill acceptera eller om himmel och helvete, har jag kommit att tänka på den enda boken av Brian McLaren (Emergent-rörelsen) jag har läst. Jag har den nedpackad i en låda … tror jag … eller var är den? ”En generös radikalitet” heter den och du kan läsa beskrivningen här: http://www.bokus.com/b/9789179994990.html

  6. Tack för boktipset, Marie… Den verkar intressant! Får se om bibblan kanske kan köpa hem den :)

    Andreas: när du säger Gud, visst menar du Fadern/Sonen/Anden? Eller vad kallar du honom? Tills vidare kan vi kalla honom för din bild av Bibelns Gud. Om man inte tror på din bild av Bibelns Gud, förkastar man alltså Gud överhuvudtaget? Hur då? Många kanske har fått fel uppfattning om Gud men de önskar säkert att lära känna honom bättre. Människor förkastar inte din bild av Gud medvetet fastän de vet vem han är.

    Det låter inte klokt att ”alla förtjänar helvetet by default” (jag omformulerar detta på ett sätt som du nog inte gillar men det är ändå konsekvensen av vad du tror – rätta mig om jag har fel). Och när du säger att just din Gud alltid har varit tydlig för alla människor som den sanna Guden, verkar det inte stämma med verkligheten.

    Det är vad jag tror. På något sätt så känns det dock som om att en fajt mellan vad jag tror och vad du tror är dödfödd. Vi tror ju oftast som vi vill oavsett hur väl vi kan belägga det för andra. Jag tror att både du och jag faller in i den kategorin – och det är en verklighet som är många fundamentalisters fasa. Jag tror helt enkelt att du kommer längst med att brottas med din egen tro. Men jag bad ju om andras åsikter och därför tackar jag för att du gav din syn på saken! Jag fick det bekräftat än en gång att den här teologin inte är något som jag vill tro på. Och det var inte dumt!

  7. När jag säger ‘Gud’ så syftar jag på en specifik entitet (vi kan kalla denne ”Bibelns Gud”). Jag har givetvis en bild av hur denne entitet är beskaffad, men det är inte detsamma som att jag med ‘Gud’ avser min bild av denne. Om det senare vore fallet så skulle jag inte kunna ha fel i det jag säger om Gud (eftersom jag då endast skulle prata om min egen föreställning), men det är enligt min mening en absurd tanke (för jag kan såklart ha fel i det jag säger om Gud). En konsekvens av detta är att man kan ha en annan bild av ”Bibelns Gud” än vad jag har, men ändå tro på samma entitet.

    ”Det låter inte klokt att ‘alla förtjänar helvetet by default'”, skriver du.

    Jag undrar förstås varför? Visst, om du med ‘helvetet’ menar en evig tortyrkammare och med ‘by default’ menar att man förtjänar det bara för att man är människa, då kan jag hålla med om att det inte låter ”klokt”. Men om du menar det, då pratar du inte längre om vad jag tror (eller konsekvensen av vad jag tror).

    Du skriver: ”Och när du säger att just din Gud alltid har varit tydlig för alla människor som den sanna Guden, verkar det inte stämma med verkligheten.”

    Jag sa att Gud är ”fullt tillräckligt tydlig”. På vilket sätt stämmer inte det med verkligheten? (Notera f.ö. att Guds tydlighet inte har något att göra med huruvida vi förtjänar att förkastas av honom eller inte. Även om Gud de facto var dold så skulle detta inte påverka vår moraliska skuld.)

    Du kanske har rätt i att vi inte kommer någonstans i den här diskussionen. Fast å andra sidan hyser jag liksom inga ”förhoppningar” om att övertyga dig om att jag har rätt. Jag är mer intresserad av dina skäl (och därför önskar jag att du sa mer än bara ”Det låter inte klokt” och liknande).

    I vilket fall som helst så kan vi säga att det här är mitt sista inlägg och att du får sista ordet :)

  8. Hej Sofia!
    Det är intressant att läsa det du skriver! Jag undrar bara lite om hur du menar när du uttrycker det som att du inte ”vill” tro vissa saker, och att det ”inte verkar klokt” o.s.v. Jag tänker att förnuftet ej kan vara domaren över vad som är sant och falskt enligt Gud, då skulle det ju betyda att vi kunde förstå Gud och se Guds vägar – eller? Förstår du vad jag menar; alltså, om vi med vårt förnuft kunde avgöra vad i Bibeln som var sant/falskt eller rätt/fel, meningsfullt/oviktigt osv. då skulle vi ju vara Gud, eller större än Gud.
    I varje förvandlingsprocess finns det något som är konstant och något som låter sig förändras; det konstanta förändrar. Jag tror att man måste bestämma sig för om det är Guds ord eller jag själv som ska förändras i mötet med varandra. Antingen låter jag Gud vara konstant och förändra mig genom sitt ord, eller så vill jag fortsätta att vara konstant och då förändrar jag istället Gud och Guds ord (tar till mig det jag själv önskar, det som passar och känns bra, och förkastar det som utmanar mig). Det finns en oerhört stor risk i detta.
    För mig är det otänkbart att det skulle vara jag själv som är det konstanta; för mig är det Gud som är ”densamme i går och i dag och i evighet” och Guds ord som är Ordet som dömer mig, och inte tvärtom. Jag skulle aldrig kunna resonera utifrån att ”detta låter inte rimligt” eller ”detta stämmer inte med min uppfattning om saker är” i mötet med Gudsordet. Som det står skrivet; att Guds vishet är dårskap för världen. Jag tror verkligen det. Det skulle vara intressant att höra hur du tänker kring detta? Låter du Guds ord utmana dig, och låter du Guds ord överordnas din egen vilja?
    I grunden upplever jag att det handlar om ödmjukhet, att kunna böja sig för sin Herre och underordna sig även det som man inte förstår, i tillit till att Gud är God och att Han har uppenbarat sig i Jesus Kristus. Jag delar Luthers förakt för förnuftet i relation till Gud och tron, därför att förnuftet undergräver den blinda tilliten till Kristus. Hur tänker du kring detta?

    Allt gott!
    Kram

  9. Johanna… Du kommer att bli en utmärkt präst/pastor :) Jag menar precis det jag säger, att för mig låter vissa saker inte kloka och vissa saker verkar inte heller stämma med verkligheten enligt vad jag kan se. Jag pratar då inte om Gud. Jag pratar om vad andra människor säger om Gud, Guds domar, människor och livet efter döden.

    Jag är inte säker på vad jag tror om Gud längre. Det är oerhört jobbigt men samtidigt känns det nyttigt. Till exempel undrar jag vad sjutton Bibeln är egentligen. Varför är Bibeln Guds ord? Det tål att funderas på. (Jag skrev något om dogmer också men hoppar över det…) Det känns som läge en slags uppdatering av riktiga argument för den saken. Och jag letar men än så länge är jag inte övertygad som förr. I höstas när vi träffades var jag mer övertygad än vad jag är nu.

    Allt gott tillbaka! Kram

    • Jag kallar mig kristen och jag hoppas på att den kärlek och nåd, som jag kan känna somliga dagar och kärleksfulla stunder, skall få fortsättning, även efter döden, men om inte så är fallet, så får jag ta vara på den stund jag har och predika för den tid som inne är. Guds rike är att människa och liv omslutet och bejakandes kärlek.

      Det finns allt för många i vår värld, som blir förtryckta. Det är för dem jag tror på förändring och tröst, att kyrkan och Guds folk har en uppgift. De som har goda relationer, som de kan ta kraft ifrån till att möta nästans nöd och elände. Jag tror på Gud, som en kraft och person, som kan befria ur medberoende och ängslan.

      Jag ser hur människor går under och jag vill hoppas att det finns hopp för dem, som det funnits för andra i bibeln. Jag har dock mycket svårt att tro på bibeln och jag tänker inte förneka mitt kritiska förnuft. Den ondska som okritiska människor släppt löst och låtit vara, är allt för grym, för att jag skall kunna släppa den kritiska blicken i trons värld. För mig behövs mitt förnuft, känslorna och samtalen med andra, för att jag skall kunna tro, eller söka vidare, efter mening och sammanhang.

      Ibland tänker jag att Gud, kanske har humor, som skapade världen och vad skulle det få för konsekvens. Eller tänk om Gud kunde vara så levande att Gud mognar över tid. Jag hädar nog när jag tänker och känner, men jag ser inte att Gud skulle begränsa sig till några få gamla vittnen och att de skulle ha mer rätt att sätta gräns för min tro, än det som jag erfar i mitt liv.

      Jag tycker liv och livstolkning är svårt, llikaså tycker jag relationer och tillit är svårt, men ändå så behöver jag dem. Jag behöver världsbild och ibland får jag korn i den kristna, som förenklar min vardag och förhöjer livet. Utan kristendomens bilder och traditioner, så skulle mitt liv vara torftigare, kanske sannare, men livet är inte bara förnuft, tänker jag. Det behövs förnuft, men också känsla och jag tror, om det så är mot alla dogmer, på min känsla för rätt och fel. Och jag tror att det var något gott med Jesus, som fick människor att samlas och fortfarande får folk att samlas, men vad, vad kan jag inte ännu förstå och bibeln har ännu inte gett mig svaret.

      Inte så mycket till svar, men tack för dina öppna tankar på bloggen. Jag är ingen regelbunden bloggläsare, men jag kikar säkert in igen. Ta vara på ditt liv på det sätt som du kan acceptera och bejaka det!

  10. Nicklas, tack för DINA öppna tankar :) Jag förstår ”where you’re coming from”, så att säga, och jag håller med dig i mycket. Särskilt det här med att man måste kunna känna sig fram också – inte bara tro okritiskt på det som andra säger om Gud. Gud kan aldrig ha menat att vi ska göra så, det är jag övertygad om. De existensiella frågorna är allt för viktiga för att man bekvämt eller ängsligt ska styras av andra människor. Du är modig du! Fortsätt vara det! Så ska jag också försöka så gott jag kan.

Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s